Andlig snobbism

Jag rör mig i blandade kretsar, mest för att jag är intresserad av mycket men inte identifierar mig ordentligt med någonting.

Exempelvis passar jag inte in i det andliga kollektivet. Visst, jag kvalificerar mig genom att vara hyperintresserad av andliga frågor, genom reikin, genom öppenheten för att kommunicera med andra än levande människor och genom mitt ständiga grubblande över livets mening.

Men jag är inte tillräckligt allvarlig och helig.
Och jag ser inte andlighet som något som är "bättre" än allt annat.
Dessutom är jag inte alltid andligt inriktad. Det händer att jag är mer fysisk och materiell, att jag stänger av tankeapparaten och bara är i nuet.

Tyvärr tycker jag att andliga människor tenderar att se sig själv som lite förmer. De har funnit ljuset, de vet minsann hur saker och ting är, de är på den rätta vägen. Till skillnad från de andra, som irrar omkring i mörker.

Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt. Ju mer upplyst man är, desto mer förlåtande och ödmjuk inför allas olika upplevelser och livsvägar borde man bli. I alla fall i mitt huvud. Att fördöma och gradera och mäta hör inte ihop med vishet för mig...

En annan rolig sak är att alla har så fantastiska bakgrunder. De som tror på återfödelse har väldigt ofta en tibetansk munk som andlig rådgivare. Och så är väldigt många förbundna med Jesus, eller faktiskt en reinkarnation av Jesus eller Maria Magdalena. Väldigt få har – om man får tro dem själva – en okänd druid från de brittiska öarna som artefakt, eller en grekisk klok gubbe från 1500 f Kr. Jag tänker att det ju kunde se ut så lika gärna, men så är det sällan. Och har de hållit på med regression, så har de varit inblandade i nästan alla avgörande skeenden i historien.

Själv har jag inte varit med om något sådant. De regressioner jag har gjort, har tagit mig tillbaka till helt vanliga liv i olika tidsåldrar. Det närmaste något "känt" jag har varit, är att jag var med och byggde frihetsgudinnan. Och ramlade ner och dog innan den var färdig.

Jag vet inte om det bara är jag som är ovanligt ospännande, eller om det handlar om andlig snobbism. Givetvis känns det bättre för mig själv att tro att somliga i det andliga kollektivet kanske kryddar sina egna upplevelser en smula, eller letar väldigt noga efter de här speciella händelserna och personerna. Ofta känner jag att det är ganska små människor, med mycket oro och rädsla, som bygger ytterligare ett fragilt skal på instabil grund.

Om det är därför jag inte blir värst väl mottagen, eller om de helt enkelt är en heligare sort än jag och därför inte behöver nedlåta sig till min nivå, låter jag vara osagt.