Tacksamhet

En liten fågel frågade mig en sak idag:
"Hur tänker du om tacksamhet? Behöver man vara det?"

Min spontana reaktion var: O, ja! Självklart!
Jag blev nästan lite bestört. Att ifrågasätta tacksamheten var för mig som att svära i kyrkan.

Jag tror att tacksamhet är grunden för ett öppet hjärta.

När man säger TACK utan förbehåll, öppnar man för ödmjukhet.
Tack för hjälpen - jag klarar inte allt själv.
Tack för att du höll upp dörren - jag behöver andras hjälp.

Tacksamhet öppnar också ögonen för universums storhet.
Tack för maten - tänk att jag blev mätt idag igen! Universe will provide...
Tack för att jag har ett tak över huvudet - samma sak.

På sätt och vis tror jag att tacksamhet ligger i grunden för äkta kärlek också, villkorslös kärlek.
Tack för att den här personen finns i mitt liv, och för allt vi upplever tillsammans - att närhet och kärlek finns, att vi kan få uppleva det.

Jag tror att det är oerhört viktigt att vara tacksam!
Något jag gör åtminstone varannan kväll, är att tacka för allt möjligt.
Jag tackar för det som känns viktigast just då. För triviala saker som min rosa morgonrock och en bra film. För avancerade saker som förekomsten av kärlek och reiki och änglarnas beskydd. Ibland tackar jag för saker jag tycker är eländiga, bara för att se dem i en nytt ljus och se vad jag kan dra nytta av.

Det gör att jag känner mig privilegierad.
Och att jag kommer ihåg att värdesätta saker som kanske känns självklara.
Dessutom hjälper jag mig själv att se saker positivt.

Så JA!
Tacksamhet tror jag är absolut grundläggande.
Om du frågar mig...