Gudomlighet versus överlevnad

Jag har skrivit det förut:
Människan är en kombination av gudomlighet och överlevnad.
Somliga kallar det en kamp mellan ljus och mörker. Andra beskriver det som en väg mellan manligt och kvinnligt, yin och yang. Ytterligare några pratar om den store fadern (himlen) och den stora modern (jorden).

Människan är en kombination av båda.
Det är hennes förbannelse.

I sagan om människan skrev jag om hur vi behöver båda för att överleva.
Samtidigt är jag övertygad om att det skulle varit betydligt lättare om vi inte hade behövt båda.

Att bara gå upp i jordligheten, överlevnaden och mörkret om man så vill, är lätt. Det är hämndens väg, raseriets väg, det är dödandets väg och överlevandets väg.
Lika lätt är det att förlora sig i ljuset, i andligheten. Att bara släppa taget om allt det fysiska, låta tanken rasa fritt och bara fundera på de stora frågorna.

Utmaningen är verkligen att kombinera de två.

Och jag tänker på ett frö.
Det måste stoppas ner i den mörka, fuktiga jorden för att kunna gro.
Men det måste också ha livsljuset i sig, viljan att öppna sig och vakna, för att kunna gro.
Det blir ingen planta utan en kombination av båda.

Det är vackert.
Men det är svårt för människan, eftersom hon är medveten.
Att balansera mellan att förstå under och den gemensamma gudomligheten och att överleva, är svårt. Väger det över till för mycket jord, tar vi för oss på andras bekostnad och får skuldkänslor tack vare andligheten i oss. Tippar bägaren till för mycket himmel, tenderar vi att antingen glömma våra medmänniskor eller vår egen fysiska hälsa och på så vis orsaka andra och oss själva smärta.
Och rädslan att misslyckas hålla balansen mellan himmel och jord, är det som tippar vågen för häftigt fram och tillbaka.

Det är en svår balansgång vi har att gå.