Jag gillar inte att titta in i hus när jag går ute. Och tvärtom: Jag ogillar att titta ut när jag är inne. (Förutom i vårt hus på landet, för där är inne och ute lite samma.)
För mig är liksom innevärlden en sak och utevärlden en annan sak.
Precis som varje plats har en egen själ och påverkar en olika.
Olika världar.
Och jag vill inte bli påmind om den andra världen medan jag är i den ena.
Inne är varmt och tryggt och lite inskränkt.
Ute är kallt och fritt och ensamt.
Jag kan inte känna på båda sätten samtidigt, så jag måste välja.
Det handlar om att jag kan inte ta in att den där innevärlden finns samtidigt som min utevärld. I stället väljer jag att ignorera den tills jag öppnar dörren och kliver in i den där andra världen, innevärlden, och stänger ute den förra världen, utevärlden.
Jag tror jag är lite som en katt.
En katt tror att det är en ny värld bakom varje dörr. (Även skåpsdörrar.)
Och så här års brukar en av våra katter prova att jama vid andra dörrar än ytterdörren för att få oss att öppna dem så att han kan leta efter det där andra ute, det där somriga och varma och ljusgröna ute, som mystiskt har försvunnit. (Sommaren.)
När jag bodde nära Stockholm, hade jag en relation till varje tunnelbanestation som jag hade varit på med dess kringliggande gator. Däremot kunde jag inte relatera dem till varandra, visste inte hur man gick från den ena till den andra. Och när jag i vuxen ålder gjorde det, föll liksom stora delar av min världsbild sönder.
Så gör jag när jag åker bil också. Jag har en relation till Rydaholm och en till Värnamo. Vägen där emellan är bara transportsträcka, (förutom ett fint hus som jag alltid tittar på), och är liksom... ingenting. Samma med alla vägar. De är streck på väg till en känsla. Väg 27 är ett streck på väg till Göteborg och Göteborgskänslan infinner sig när jag åker nerför backen som ligger insprängd i bergen, precis innan kaoset börjar. Innan det är jag liksom i limbo känslomässigt.
Det är nog därför jag gillar att åka tåg och bil.
Jag tänker så bra där i mellan världarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar