Högljudd och rödhårig

Sådan ser folk mig.
Högljudd, rödhårig, lite ytlig, kanske inte så smart.

Det är bra.
Jag använder den stereotypen och gömmer mig bakom den.
För den rollen kan jag spela med händerna bakbundna.

Och under tiden iakttar jag, analyserar och bedömer.
Så medan jag pratar och verkar lite uppe i det blå, ser jag allt.
Den flaxiga, spontana och skrattande är det ingen som misstänker.

Därför blir folk alltid lite paffa när jag plötsligt klämmer till med en genomtänkt och skarp kommentar. "Varifrån kom DEN?" kan jag se att de tänker. Och medan de sitter där tystade av förvåning, drämmer jag till med en till. Eller så analyserar jag lite till och sparar till nästa stöt...

Det är roligt att ingen någonsin genomskådar min taktik.
Och att ingen ser att jag var den tysta, jobbigt intelligenta nörden tills jag blev 18 år.
Det var då jag började lära mig att verka ofarlig.
Då jag började öva på ett manér som fungerar i alla kretsar, som släpper in och gör möjligt, som gör att jag får vara med.

Fast det vill jag oftast inte.
Men jag vill att alla ska tro att jag vill det. Och att jag faktiskt deltar.
Medan jag i hemlighet analyserar och sparar slutsatser... Tills jag behöver dem.