Fostrande idrott?

I Sverige lägger vi massor av skattemedel på idrott. Samtliga politiska partier tycker att vi behöver detta, så det spelar ingen roll vilka partier som sitter i styrande position.

Idrott gynnas.

Fotbollsföreningar får träna gratis (eller hiskeligt billigt) i idrottshallar och på av kommunen färdigställda gräsplaner. Hockeyklubbarna åker runt i ishallar som kommunen betalar för (och som slukar el). Gymnastiksällskap håller träningar i de kommunala hallarna för inga pengar alls.

Detta för att vårt samhälle tror att idrott fostrar.
Min fråga är: Till vad?

Alla har vi antagligen olika erfarenheter av idrott. Min är att det stundom går ganska hårt till. Jag menar inte fysiskt, utan olika former av pennalism och grupptryck. Ofta beror det på dåligt ledarskap, dåligt tänkt och dåligt genomfört. Jag är inte bekväm med att låta mina barn delta i dessa dåliga sammanhang, vilket innebär att de har fått sluta ett antal gånger med olika aktiviteter.

Att låta de starkaste leda och kuva de mer tysta, är inte vad jag vill lära mina barn. Det är inte så som jag vill att mina medmänniskor ska vara. Inte heller uppskattar jag när det bli alltför resultatfokuserat, så att barnen gråter och känner sig misslyckade, eller mobbas av andra barn när de gör en tabbe.
Är detta fostrande aktiviteter som skapar goda samhällsmedborgare?

För någon dag sedan uppmärksammades en innebandyklubb som hade använt klart sexistiska begrepp i sin träning. "Tafsa på Sofia" var till exempel en av instruktionerna i den här klubbens träningsmaterial. (Följ länken för att läsa mer.)
Vad hade hänt om samma sak inträffat på en arbetsplats? Fängelse? Och här handlar det om ungdomar, i deras mest formbara ålder. Borde det inte generera ännu hårdare straff?
Och min fråga är: Är detta fostrande aktiviteter som skapar goda samhällsmedborgare?

Jag anser att idrotten har misslyckats.
Kapitalt.

Mitt förslag är därför: Låt alla skattepengarna (hundratals miljoner) gå till kulturaktiviteter! Idrotten kan få de anslag som kulturen har haft. Vi vänder på steken i 50 år och ser hur kulturen lyckas med att fostra goda samhällsmedborgare!

Då skulle det bli musik, teater, dans, sång och konst som de minst bemedlade skulle ägna sig åt. De som hade det väl ställt skulle ha råd att spela fotboll och tennis, men inte alla. De lägre samhällsklasserna skulle fylla de samhällsfinansierade dansklasserna (i enorma fina danssalar, bekostade av skattemedel), barn från miljonprogrammen skulle gå på kommunens helt gratis gitarr- och klarinettlektioner och teatergrupper för ungdomar skulle finnas i varje litet samhälle.

Personligen tror jag absolut att kulturen skulle göra ett mycket bättre jobb med samhällsfostran än idrotten har klarat.
Mer fokus på emotionell kompetens, på individuell strävan som förutsättning för gemensam vinst, på att övning ger färdighet, på gemenskap och acceptans.

Det är åtminstone för mig viktiga värden i ett samhälle.