I fyrtio år har jag sagt att jag gillar att resa. I år kom jag på att jag inte alls gör det. Jag gillar inte alls varken flygplatser med överprisat kaffe, trängsel och stim på bussar och tåg, sitta still i en bil i timmar eller vara som ett får i fållan på och av en färja. Det är ovärdigt. Och det finns aldrig god mat, bra kaffe eller vackra ting att titta på.
Nej, jag gillar verkligen inte att resa.
Däremot gillar jag att komma till nya ställen.
För själva ”komma fram-biten” är ju trevlig. Då, när resan äntligen är slut, och man får nya saker i ögonen och nya dofter i näsan. Det gillar jag skarpt.
Sämst med att resa är att alla resor slutar så trist: Man åker tillbaka. Hela den eländiga resan igen, men nu utan att komma till något nytt. Man kommer tillbaka, vilket kanske inte är det sämsta, men å andra sidan: Om det var dit man ville från början, så hade man ju kunnat stanna där. Och sluppit hela åbäket.
”Jag längtar hem nu”, säger resesällskapet och jag tänker: ”Satan, så onödigt att lägga tid och pengar på att åka iväg då”.
Det finns de som ständigt reser. De stannar ingenstans. Jag är tvärtom, har ett behov av att göra varje ställe till mitt hem. Wherever I lay my hat… Varje hotellrum blir min trygghet, min säkra plats, mitt bo. Jag flyttar in, rotar mig och glömmer lite bort varifrån jag kom.
En globetrotter blir jag aldrig. Det är för jobbigt att rycka upp rötterna hela tiden.
Men bo på lite olika ställen, det kan jag tänka mig. Nu har jag bott i sörmlands kustland, den småländska skogen och på Gotland. Kanske ska jag bo på Malta, i London eller på en fransk vingård någon gång.
Qui vivra verra.
Den som lever får se…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar