Med sockerkant på livet

Min stora last i livet är mitt livslånga sockerberoende.

Det började tidigt, tidigt. Jag minns att jag som fyraåring lärde mig att öppna skafferidörren, lyfta på sockerskålens lock riktigt tyst, ta tre sockerbitar, smyga in till mitt rum och mumsa i mig. Och som jag njöt! Men jag visste att det var fel.

Senare, i tioårsåldern, köpte jag godis var och varannan dag. I hemlighet. Jag tog växelpengar ur pappas jackfickor (han hängde in vårjackorna med pengar i utan att veta om det) och handlade. Godiset åts upp ute i skogen eller i skydd av något annat. I smyg, precis som en smygalkoholist.

Tonåren gick rätt bra. Jag var då besatt av att hålla mig smal, vilket räddade mig. Då sparade jag också alla slantar till resor, så något godis hade jag inte råd med. Det blev dock värre under studietiden...

Lite godis och kakor blev det under högskoleåren, men vad värre var: I stället för "rent" socker gick jag över till alkohol. Det gick knappt en vecka utan åtminstone två rejäla fester. Emellanåt blev det mer. Och även en kort pubkväll kunde betyda två stora stark. MASSOR av socker...

Ung vuxen, danslärare, koreograf. Socker! Det blev helt nödvändigt för att orka. Varje dag: Godis, naturgodis, tuggummi, läsk, latte, kakor, bakverk, glass... Och jag menar verkligen VARJE dag.

Så gjorde jag min första sockerutrensning. Tog bort allt: Socker, bröd, potatis, pasta, kaffe, mjölkprodukter, alkohol och frukt. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! I fyra veckor hade jag betongkeps. Sur och vresig var jag också. Sedan smög jag in ris, potatis och bär. Så småningom frukt, men max en om dagen. Livet återvände.

Plötsligt blev jag pigg!
Och jag kände mig ren inuti.
Magen blev bättre, livet kändes sannare.
Och så skönt det var att inte vara beroende av något!

Och PANG så blev jag gravid. Jag klarade att hålla sockret stången genom whiplashskada och annat elände, men framemot fjärde månaden började jag igen. Mjölk. Mer frukt. En kaka. Och så plötsligt drack jag läsk och åt godis. Skit också...

Ett år efter födseln rensade jag igen. Det gick lättare den gången. Jag levde bättre, men hade en svår depression, så jag hade mina fixar: Latte. Två rejäla latte om dagen håller svårmodet borta – men sockerberoendet igång.

När ett syskon skulle bli till, rensade jag ut sockret igen och PANG blev jag gravid. Under hela graviditeten åt jag inget socker – men mängder av citrusfrukter. Det nya lilla barnet var dock oerhört krävande, sov aldrig och jag började äta socker igen för att hålla mig vaken.

Sedan har det rullat på. I omgångar kan jag vara utan, men vanligast är att jag får någon sockerfix varje dag. En kopp kaffe med en sockerbit i, en kaka, en chokladbit, en macka... De dagar jag håller mig ren, får jag huvudvärk. På riktigt!

Det är dags igen. Jag ska rensa.
Tack och lov har jag inget dolt socker igång nu i alla fall (äter inte färdigmat, dricker inte läsk eller saft, äter inte kräm osv). Det är lätt att ta bort de produkter som triggar mig – men när ska jag bli av med själva beroendet?

Jag tror att det är många som går runt med sockerkant på livet, precis som jag.
Barn som äter glass varje dag, dricker saft till maten, får läsk flera gånger i veckan, äter köpta köttbullar... Och det är verkligen ett starkt beroende. Vänner som röker säger att det är mycket lättare att sluta med nikotin än med socker, men det är väl också olika.

Det finns de som säger att om man uppfunnit raffinerat socker idag, så skulle det ha narkotikaklassats.
Socker stimulerar exakt samma beroendebanor i hjärnan som heroin, har jag läst.
För tvåhundra år sedan åt svensken 0,8 kg socker per år och person (fast det var väldigt ojämnt fördelat). Idag äter vi 40 kg per person och år!

Det är galet.
Men det finns givetvis motiv för att hålla sockerberoendet igång.
Människor med sockerberoende är lättare att lura på massor av skräpmat.
De känner att de "behöver" mycket.
Och matproducenterna skrattar hela vägen till banken...