Människan och orsakstvånget

Jag såg på TV igår, ett program med bäste Fredrik Lindström och en forskare av något slag. Det som diskuterades var: Vad är en människa?

Många roliga anekdoter – som vanligt när den herrn är igång. Men det som fastnade mest i min skalle var ändå resonemanget om att människohjärnan söker förklaringar för allt. Vi försöker hitta orsakssamband även där inga finns! Vår hjärna är designad för att se orsak och verkan i allt.

De pratade om begreppet tur. Det har tillkommit enkom för att förklara något som inte går att förklara: Slump, med ett positivt utfall. Det finns ingenting som är "tur", menade forskaren på.

Han berättade också att man har gjort experiment på människor som blivit lobotomerade. (Då skär man av kopplingen mellan vänster och höger hjärnhalva, så att de inte kan kommunicera.) Man har då visat en skylt för personens vänstra öga (vilken då alltså bara noteras i höger hjärnhalva och inte kopplas vidare till vänster). På skylten står en uppmaning: Res dig och gå ett varv i rummet. Personen ifråga gör det och på frågan varför, visar det sig att försökspersonen med sin vänstra hjärnhalva hittar på olika förklaringar. "Jag behövde sträcka på benen" eller "jag kände mig rastlös".

De lekte med tanken att allt egentligen är meningslöst. Kanske kommer det att visa sig att människans enorma hjärna med intellekt och fantasi var en evolutionär parentes. "Nä, det där med en stor hjärna, det funkade inget vidare. De bara grubblade, blev deprimerade och var jobbiga."

Jag tror ju inte på det.
För min alldeles personliga del känner jag att det är fel.

Alldeles frånsett vad hjärnan tycker och tänker, så känner jag i hjärtat att det faktiskt finns en mening och en avsikt. Att det bara är människan som funderar över liv och död, är jag inte heller säker på. Jag tror att flera djur kan göra det, om de bara har överlevnadsdelen avklarad. Får de bara mat och vatten, dvs inte behöver lägga all sin energi på att överleva, så tror jag visst att de funderar. På sitt sätt.

Sen kanske det inte finns en mening med allt.
Kanske.
Men jag, som tror att hela livet går ut på att lära sig en livsläxa, resa en livsresa, tror ju att det mesta är sänt för vårt högsta bästa. Till och med min bilolycka med whiplashskada. Oj, vad den satte fart på många processer! Hade jag lyssnat lite bättre innan, så hade det inte behövt tas till så kraftiga verktyg...

Och om det är min hjärna som överanalyserar – so be it!