Hej, jag heter Karin och jag är totalt elberoende.
Så skulle det låta på mitt AA-möte.
Och det är sant! Minsta lilla strömavbrott och jag bryter ihop. Allt roligt går på ström: Datorn, telefonen, TV:n, lampor så att man kan läsa, vår musikstudio...
Allt viktigt går på ström: Spisen, kylskåpet, frysen – och vattnet! Ingen ström, inget duschande och endast sparsamt tvättande av händer. Och värst av allt: Ingen toalett! Det är så förfärligt att gå omkring och hålla sig i väntan på att strömmen återvänder. Magen värker, man känner sig gravid... (Nej, jag vill inte gå ut i trädgården och huka någonstans bakom en buske. Jag har lite bajsfobi.)
Så jag är elberoende. Det får mig att tänka på de stackars människor som har utvecklat elallergi. Fy katten! Det måste vara förfärligt. Jag känner en kvinna som har problem med det. Hon kan inte vistas i offentliga lokaler, för där är oftast lysrörsbelysning och det klarar hon inte alls. Det där med skärmar (datorer, TV) kan man förstås bara glömma. Även om man har släckt lamporna, påverkas hon av sladdarna. Det är ju förfärligt!
Tillbaka till naturen.
Vilket i och för sig kanske skulle vara hiskeligt bra för oss alla – men jag är inte redo än. Ett liv utan internet, datorn, filmer, telefon? Nej, jag får ångest.
Men jag har klarat det. I flera dagar, faktiskt. På semestrar. Och det är lite läskigt, men samtidigt väldigt skönt. Man pratar mer med varandra, gör mer saker. Det enda är att samtalsämnena tar slut fortare när det inte kommer in ny input hela tiden. Fast det är också rätt skönt.
Då sluter man bara ögonen, lyssnar på vinden och funderar ett tag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar