Vara till för andra

Ända sedan jag var i tidiga tonåren, har jag haft ett livsmål:
Meningen med mitt liv är "största möjliga lycka åt så många som möjligt".

Det är ett rejält ansvar, det.

Och visst är det fint tänkt. Klart att lycka är centralt i livet, klart att det är bra att många får uppleva det, klart att det är bra om jag gör det till min uppgift att göra vad jag kan åt det.

Det finns dock ett litet fel med resonemanget:
Var hamnar jag?

Jag missade den lilla detaljen när jag satte upp mitt livsmål. Min egen vilja, mitt högsta bästa, det nämns inte. Givetvis innebär det att saker som är bra för alla andra runt omkring mig, men dåligt för mig själv, blir det jag ändå måste välja.

Och det har jag gjort!
Jag har varit så bra på att åsidosätta mig själv, att jag till slut blev utbränd.
Att alltid göra saker för alla andra går ju finemang om alla andra gör likadant. Om inte, så är det liksom ingen som bryr sig om mina behov och önskemål.

Och så har det varit. Jag måste alltså lära om:
Målet med livet är mesta möjliga lycka till mig själv och till de som finns omkring mig!
För jag tror att de egentligen kommer "på köpet". När jag är lycklig, sprider det bra vibbar till alla runt omkring. Och de saker jag blir lycklig av, gör säkert fler lyckliga.

En mycket bättre devis.
Med den i bakhuvudet, blir det definitivt lättare att säga nej och att göra saker som inte sliter ut mig själv.

För om inte jag tillvaratar mina intressen – vem ska då göra det?
Jag måste bli min egen bästa advokat och agent.
Det är MITT jobb, ingen annans.
Det andra får komma i andra hand.