Att stå bredvid

Bredvid fotbollsplanen, sonen spelar. Man ser allt som händer – eller är på väg att hända. Det knyter sig i magen, hjärtat rusar och skriken bara måste komma ut.
– Spring! Passa! Bra där!
Allt möjligt bara poppar upp i huvudet och jag har ingen som helst urskiljningsförmåga.

– Men mamma! Du FÅR inte skrika!
Sonen blir irriterad.

Nej, nej, jag vet, tänker jag och sänker huvudet lite skamset. Det är vår överenskommelse. Men OJ och AJ vad det är svårt att bara titta på!

Samma sak när maken körde gokart. Med den skillnaden att det var ingen som hörde när man skrek i skydd av motorljudet.

Jag tycker att det är hemskt. Mår faktiskt dåligt på riktigt. Tänker "men VARFÖR gör jag det här?" och får hitta på något annat att göra en stund, typ leta lite i väskan eller gå på toa.

Varför far jag illa?
Jag vet inte.
Jag blir bara så uppspelt. Det är inte för att jag vill att sonen och maken ska vinna, det struntar jag rätt så högaktningsfullt i.
Nog för att jag är tävlingsinriktad, men så illa störd är jag faktiskt inte...

Jag tror att det handlar om att inte ha kontroll.
När man står bredvid finns det ingenting man kan göra.
Det hjälper inte hur bra jag än tänker eller gör – jag kan inte hjälpa eller fixa. Bara se på.

Hjälplöshet. Det är det jag känner när jag står där.
Och jag hatar det!
Pippi Långstrump-Karin vill kunna rycka in.

Och därför förstår jag på sätt och vis de åskådare som rusar in på planen och ger sig på en spelare. Ja, det är fel. Ja, det är dumt. Men med lite sämre självbehärskning kunde det ha varit jag... :)