Det är spännande med tid.
Bara det här med att upplevelsen av tid varierar så kopiöst: Ibland går en timme så himla långsamt och ibland hinner man knappt blinka. Det fascinerade mig som barn, det där opraktiska i att när man har tråkigt går tiden långsamt och när man har kul går det fort. Så mycket bättre om det hade varit tvärtom!
Nu har jag upptäckt något nytt. Jag kan uppleva tid som både lång och kort samtidigt. Det är märkligt.
Jag tittar till exempel tillbaka på de senaste tio åren av mitt liv. Det känns på två helt olika sätt: Å ena sidan känns det som om det bara var nyss som den tioårige Sonen var en liten nyfödd parvel, eller igår som han började skolan. Å andra sidan känns det som tiden innan 30 var ett annat liv, en annan person – och eoner bort.
Det är mycket märkligt.
Min gissning är att det handlar om personlig utveckling.
För min egen del har det hänt så oerhört mycket de senaste tio åren. Åren mellan tjugo och trettio hände det faktiskt inte alls lika mycket. Jo, på de yttre planen (studier, flytt, relationer, jobb) men inte inuti. Jag var ungefär samma person vid 30 som jag var vid 20, bara lite mer erfaren.
Nu, vid 40, är jag ABSOLUT inte samma person som vid 30. Det är faktiskt helt otroligt stor skillnad. Jag kan titta tillbaka på den personen jag var då och känna viss ömhet. Stackars liten, så förvirrad och ytsäker hon var! Och hon visste inte alls vad som skulle komma.
Vad livet hade i beredskap.
Och hade hon vetat, hade hon kanske hoppat framför ett tåg. (Det var i och för sig planen ett tag, men det blev aldrig av på grund av brist på ork.) De senaste tio åren har varit enormt lärorika, men en känslomässig och personlig uppförsbacke. Varje dag, etthundra tunga trappsteg att gå.
Idag känner jag att något är på gång igen.
Det pågår någon sorts förändring, men jag vet inte riktigt vad.
Min mentala bild är att jag står på en kvadratisk betongplattform, vilken svävar i luften. Det finns ingenting där förutom jag. Runt omkring finns bara luft och moln, inga riktmärken eller land i sikte alls. Jag vet att det snart kommer att hängas ner en repstege från något håll, och då är det bara att klättra uppför den. Jag vet inte vart den ska ta mig, eller ens vart jag önskar att den tar mig. Det är utanför min horisont. Jag bara vet att jag står stabilt nu, det finns en grund, en plattform, och att det är dags att gå vidare.
Kanske är det inte en repstege från ovan.
Det kan lika väl vara en bro till en annan plattform.
Eller så kanske det trillar ner en stav som jag kan stavhoppa mig vidare med.
Men det är på väg.
Och på sätt och vis uppskattar jag verkligen att sitta här på min flygande plattform och vänta. Även om jag är ganska nyfiken och otålig för att se vad som ska hända. Det är skönt att vänta, men tiden går långsamt.
Jag har suttit här i vad som känns som en evighet, och jag är lite skraj för ovissheten. Det närmar sig obönhörligen, och jag känner mig som ett barn på en berg-och-dalbana precis innan den där väldiga nerförsbacken.
Tiden går återigen långsamt och snabbt på en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar