Bekräftelse

Jag har alltid varit en sucker för bekräftelse.

Hela mitt liv har jag levt för andras skull. Allt jag har gjort, har jag gjort för att se bra ut och få mottaga andras hyllningsrop.

Säg att jag är bra!
Säg att jag kan!
Säg att jag duger till!

Det handlar givetvis om att jag är otrygg och osäker. Om man frågar mig, är ingenting jag någonsin gjort särskilt bra. På riktigt, ingen falsk blygsamhet. Nej nej, jag skäms. Det kunde alltid ha varit – om inte bättre – så MER. Jag borde kunnat göra fortare (med samma kvalitet), oftare och MER.

Om inte alla andra ger mig värde, är jag ingenting. Det är otäckt. Om jag tittar inåt är det liksom... tomt. Ett svart hål därinne i själen. Och det är bottenlöst...

Min inre bild är att det är en bottenlös brunn. En sån där gammal en, murad av vanliga stenar i en ring. Förr, när jag tittade ner där, var det fullt av något som såg ut som kokande tjära. Slemmig, svart, seg, sugande, kladdig och illaluktande skam. Där låg alla mina misslyckanden och jäste. Numera är den faktiskt bara tom. Kanske finns det lite vatten, ankelhögt, där nere. Det är svårt att säga, för den är så jämrans djup.

Där i finns ingen självkänsla som ger mig eget värde. Att duga till och vara bra som man är, är helt okända begrepp för mig.
Där finns lite självförtroende – jag tror faktiskt att jag klarar av att göra saker. Men jag vill gärna att andra bekräftar att det jag gjorde var bra. Annars vet jag inte det.

Att låta andra definiera mitt värde är det dummaste jag gör.
Och jag gör det hela tiden.
Fastän jag VET att jag inte borde.

När jag gick i skolan var det endast högsta betyg (5, som det hette då) som räknades. En fyra var ett misslyckande. (Någon trea har jag aldrig haft.) Som koreograf och regissör ville jag ha idel lovord från kritiker. Om det inte stod bra saker om alla delar av produktionen var jag missnöjd. Dansläraren Karin skulle självklart vara allas favoritlärare, allt annat var otänkbart.

Jag har jobbat hårt för att vara bra, men jag är också lite bortskämd.
Jag brukar lyckas.
Det är ju i och för sig lite tur, för annars hade jag nog gått under.

Men nu måste jag lära om.
Jag måste lära mig att uppskatta det jag är och vad jag gör ALLDELES SJÄLV.
Det är dags att börja värdera utifrån mitt eget perspektiv, att vara nöjd utan yttre bekräftelse.

Oj oj oj...
Undrar var man börjar?
Kanske ska jag försöka fylla den där brunnen på något sätt.
Med friskt, klart, välsmakande vatten.
Eller så murar jag helt enkelt igen den och börjar om.