Galenpanna

När jag var på bottnen, var det en sak som oroade mig mest av allt: Att jag inte var normal. Varför kunde inte jag bara jobba på och vara nöjd, som alla andra? Varför kunde inte jag bara förlåta gamla oförrätter och gå vidare? Varför kunde jag inte bara smeta på värmesalva och dansa? Det var ju något fel med mig!

Den känslan förstärktes av sjukvården. Där ville man ju medicinera bort humöret och de kroppsliga smärtorna och få tillbaka mig i ruljansen fortast möjligt. Men jag ville inte köra i mig en massa kemikalier. Jag var från början övertygad om att något måste göras om i grunden på själva konstruktionen, det som var jag. Att dämpa symptomen skulle bara göra mig ännu mer sjuk.

Om ett hus hela tiden tappar tegelpannor från taket, kan man ju välja att lägga upp dem igen och skruva fast dem hårdare. Eller så tittar man på hur grunden ser ut, för om den är sned så kommer det inte att hjälpa att fästa tegelpannorna aldrig så mycket.

Omvärlden tyckte också att jag skulle sluta vara "krånglig". Man tyckte nog att jag kände efter och tänkte för mycket. Jag hade ju så mycket att vara glad för!

Jag försökte förklara att jag inte var otacksam, men att det var något annat som fattades mig. Just då kunde jag inte riktigt förklara vad, vilket också var skrämmande. Det var väl just vad man kunde vänta sig av en knäppgök...

Ett tag kändes det som om det hade varit lättare att gå in i den rollen. Satsa på att bli galen, liksom. Crazy catlady, den hade jag klarat. Skaffa fyra katter till och bara leva för de små luddiga liven – känns bekvämt. Eller kanske ta tag i det här med att bli bipolär. Det var ju nära till hands med mina humörsvängningar. Eller varför inte vara så där sent 1800-tals "opasslig", så att barnen måste gå ut och leka och inte störa mamma när hon måste vila?

Det var som att det fanns en massa färdiga roller, men att jag inte klarade av att spela dem. Och det verkade som om ingen hade namngivit den roll som för närvarande var jag.

Jag visste att jag inte kunde vara kvar där jag var. Problemet var att jag inte visste riktigt var jag befann mig, inte vart jag skulle och inte jag hade därför inte en aning om hur jag skulle komma dit. Eller därifrån.

Det kanske var ännu värre för mig, som alltid hade varit så glatt ordnad och lättanpassad i olika situationer. Nu var jag liksom helt hopplöst fel. Som att ha på sig alldeles för tighta kläder som sitter illa och skär in, skaver och inte passar ihop. Jag var ständigt obekväm i mitt eget skinn.

Tiden på bottnen var orolig. Jag hade en luddig bild av mig själv, kände mig oklar över vad jag ville och kunde inte hantera omvärlden. Hela kroppen darrade, jag mådde ständigt illa och dessutom hade någon lagt en elvisp i magen som körde på högsta fart hela tiden.

Men var jag galen?
Nej.
Jag var ju inte det. Tråkigt nog, får jag väl säga.

Tänk så kul det hade varit att spela den där tokiga kvinnan! Få utbrott, smyga runt och se märklig ut, kanske luta lite lätt hela tiden. Utan anledning fnissa ohejdat med stirrande blick, ha på sig galna kläder i fantastiska färgkombinationer och lukta toalettsprej. Jag tror faktiskt att det hade kunnat pigga upp mig.

Jag hade kunnat vara en fantastiskt bra galenpanna!

Ibland tänker jag att det kanske är därför folk blir sådär tokiga. För att de inte orkar vara mittemellan och inte ha en roll. Det är ju lättare att gå in i färdiga mallar...