Spårlöst...

Ett av mina favoritprogram letar upp saknade föräldrar och syskon. Det är fint. Programidén är enkel: En vacker programledare, en borttappad svensk med utländsk härkomst, en tolk. De åker till fjärran länder och letar tills de hittar en släkting eller två. Då blir den borttappade svensken jätteglad och fäller många lyckotårar, och så gör också vi i soffan.

Men jag kan inte låta bli att tänka: Misslyckas de någonsin?
Händer det att de kommer till vägs ände, utan att hitta så mycket som en kusin?

Och vad händer i så fall? Åker de bara hem igen, efter att ha väckt en massa förhoppningar och förväntningar? Får de borttappade gratis terapi efter det?

Eller kanske de har förberett och letat i förväg, så att de vet att de inte kan misslyckas...

Jag tänker hur eländigt det skulle vara att sända ett sådant program där det inte fungerar. Efter alla försök bara landa i "nähä, det gick inte längre". Så oerhört snopet och rumphugget! Jag ser framför mig hur den vackra programledaren vänder sig till den borttappade och säger:
– Jaha, men då åker vi hem till Sverige igen. Det är sånt som händer. Du har ju ändå din familj i Sverige!