Vilse i pannkakan

Det är många som känner sig vilsna idag. Eller som Hoola Bandola band skrev: Vem i hela världen kan jag lita på?

När vi inte mår bra, finns det inte så många ställen att ta vägen.

Många har lämnat andlighet och religion bakom sig. Inte tror en modern människa på Gud? Och vilken religion skulle det vara? Det finns ju så många att välja mellan... Många människor idag lever i ett andligt tomrum, har ingen att be till eller något att tro på. Det finns ingen att luta mot, visa tillit till eller överlämna sig. Kvar finns bara de själva, ansvaret vilar på varje individ.

Föräldragenerationen är heller ingen stadig klippa. Många av pensionärerna har fullt upp med sina nya liv, har nästan glömt bort att de är föräldrar (och far- eller morföräldrar) och har inte varken tid eller visdom att komma med. Vi är som träd utan rötter, står och vinglar i verkligheten.

Sjukvården har givit upp. Där struntar man i orsakerna, och medicinerar bort oron med symptomdämpande medel. Det får inte önskvärd effekt. Grundproblemet är ju kvar! När kroppen inte får utlopp för ohälsan på ett sätt, utvecklas fler och fler symptom. Inte blir man friskare eller lyckligare... De flesta känner att det inte är någon idé att gå till doktorn, men man vet inte vart man ska vända sig i stället. Man står ensam i sitt sökande.

Vi har inte ens ett feodalsystem eller någon adel att förlita oss på. Det i sig väl är tur, men vilket också lämnar oss ensamma i ansvaret. Ingen feodalherre att gå och klaga till, ingen adelsman som kan förbarma sig över oss.

Vetenskapen, som skulle ersätta andligheten, sitter inlåst på sina institutioner och forskar, långt bort från verkligheten och mänskligheten. De kommer fram till verkligt bra saker, men når inte ut. Vi har ingen hjälp av dem heller.

Våra idoler hittar vi inom musik och sport, men de orkar inte bära våra bördor eller frälsa oss ifrån ondo. De är bara människor de också och kan inte bära ansvaret för så många människors välbefinnande. Så vi beundrar dem på avstånd, ensamma i vardagen.

Vi står så ensamma.
Inte konstigt att vi känner oss lite vilse i pannkakan emellanåt.
För det är en tung börda att bära.

En knut i ett fiskenät blir viktig i sitt sammanhang, men lösklippt från resten av nätet är den bara... en knut. Och nätet har ett hål.

Det är nog dags att vi börjar erkänna nätets betydelse. Att vi vågar se oss som flerdimensionella varelser som faktiskt behöver stimulans på fler plan; kroppsligt, själsligt, andligt och emotionellt. Att vi är delar av en helhet, att vi är beroende av varandra. Och att vi finns till i ett sammanhang.