Under många år bröt jag ner mig själv och min kropp. Jag kunde känna det, hur jag föll nedåt. Först sakta, sakta. Sedan allt snabbare och till slut ohejdbart.
Jag visste inte hur jag skulle hejda fallet.
Som alla väluppfostrade svenskar, sökte jag hjälp på vårdcentraler och lasarett. Det gav tyvärr inga svar alls. Ett och annat piller kunde de bistå med, men till och med diagnoserna var diffusa. Och några löften att just de där pillerna var bra för just mig kunde de inte ge.
Till slut blev jag behandlad som en inbillningssjuk.
"Jag har ständiga muskelkramper", sa jag.
"Äsch, du har ju jättebra blodvärden", svarade sjukvården.
"Jag gråter hela förmiddagarna och har ångest varje dag", sa jag.
"Du kan medicinera bort humöret", menade sjukvården.
Det kändes lite som goddag - yxskaft.
Min upplevelse var att jag inte fick någon som helst adekvat hjälp från det hållet, så jag vände blickarna till den alternativa marknaden.
Men vart skulle jag vända mig?
Vem visste vad som var fel med mig?
Jag tyckte det var väldigt svårt att få överblick och förstå vad som kunde passa mig. Samtidigt bar jag på bördan av att vara besviken och upprörd över sjukvårdens likgiltighet.
Det kändes så ensamt och oroligt.
Någonstans i bakhuvudet malde också en tanke, närd av skuld och skam: Kanske är jag faktiskt inbillningssjuk! Tänk om det är jag som är galen! Vad är det för fel med mig? Varför kan inte jag bara fungera? Jag mådde katastrofalt och hade gärna dött (för egen hand eller någon annans) och blev ordinerad piller och skogspromenader.
Nu, i efterhand, gör detta mig upprörd. Jag tycker att det är ett oerhört svek från vår sjukvård. Att kräva att människor själva ska ta hela ansvaret för sitt tillfrisknande är fräckt och orättvist. När man är i en livskris (utbrändhet, depression eller kanske en psykos) så tar man inte så bra beslut själv. Det är därför man söker hjälp! Och då borde man faktiskt få det.
Jag tror att den här inställningen kommer av att vår sjukvård är så inställd på det fysiska. Det är väl ett arv från den offentliga västerländska sjukvårdens vagga: Fältskären. Så fort det handlar om något annat än en arm som har trillat av och behöver sys fast, blir det jobbigt och man har inga svar. Ibland tror jag att man opererar helt i onödan, bara för att det är det man kan. Annars vet man inte vad man ska ta till, liksom.
Kanske hade jag blivit erbjuden en lobotomi så småningom, eller elchocker, när det enda jag behövde var en utrensning av gammalt skräp som satt i kropp och själ! Samt mer näring, så att kroppen kunde börja fungera igen och ta itu med eftersatt reparation och underhåll. Om jag inte hade hittat alternativa vägar, så hade jag så småningom fått allvarliga problem med kroppen. Vid det här laget hade jag garanterat fått göra någon sorts höftledsoperation, knäoperation och kanske också någon diskbråcksoperation. För själens smärta sätter sig i kroppen när man inte tar hand om den.
Jag ryser vid tanken.
Herregud, vad glad jag är över att jag hittade en annan väg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar