Ilsken och trött

När jag var utbränd var varje dag en kamp. Det var det kämpigt att bara komma ur sängen, men när jag väl kom upp så var jag så ARG. Jag var arg för att jag var tvungen att gå upp, för att jag inte hade fått somna in under natten, för att jag inte fick frukost intravenöst, för att påklädningen krånglade, för att folk runt omkring mig lät, för att... för att...

Jag var arg för allting.
Jättearg.
Och samtidigt jättetrött, så jag orkade liksom inte ta strid för något.
Jag bara gick omkring och kände mig som en bomb utan utlösare.
Morrade inuti.

Latent låg den där ilskan, men ovanför låg tröttheten. Jag var så trött att jag inte orkade vara arg egentligen. Utom en stund mitt på dagen. Då brukade jag rensa ogräs, städa, bära tunga saker eller klippa grenar av någon lämplig buske. Oj, så mycket skäll mina plantor där hemma har fått stå ut med! Fast inte högt. Jag bara tänkte på allt som jag var arg för och fantiserade om att skälla ut de personer jag var arg på.

Då trodde jag att allt berodde på att jag hade hållit tyst för länge, lagt locket på i flera år. Terapi skulle hjälpa mig!

Det visade sig vara fel. Terapin hjälpte mig på traven med mycket annat, men ilskan blev faktiskt ännu värre. I samtal efter samtal kände jag alltmer hur många orättvisor det fanns, hur lite jag hade fått del av härligheten. Jag blev ännu argare!

Vad gör man med en ilska som är så stor att den skulle behöva ett eget hus att bo i? När man inte får undertrycka den längre...

Andas djupa andetag, ge sig själv mer Reiki, titta bort, gå undan, avreagera sig på döda ting – funkar en bit. Men sen då?

Det dröjde faktiskt över fem år innan jag fick förklaringen: Näringsbrist. Jag hade helt enkelt för lite vitaminer och mineraler i kroppen. Och när kroppen har brister, slår den på stressystemet/jaktsystemet, eftersom det ska trigga människan att ge sig ut och jaga mer mat. Bland annat åker adrenalinet i topp, eftersom man ska bli aggressiv och kunna slåss.

När jag (efter fem långa år) hittade ett kosttillskott som fungerade för mig, försvann ilskan. Det som förut hade triggat mig, som fick min arg-barometer att gå i topp, var nu inte alls orsak ens för pulshöjning. Till och med sådant som förut hade fått mig att explodera, kunde jag nu avfärda med en axelryckning och ett leende.

Näringsbrist.
Inte kunde jag tro att jag led av det.
Jag som åt så bra och var mullig dessutom.
Och vårdcentralens blodprover hade jag ju alltid haft normala värden på.

Men det märkliga är att det fungerade på maken och barnen också. De blev också lugnare, nöjdare, stillsammare och fick närmre till skratt när de fick kosttillskott.

Ja kära nån... Om jag bara hade vetat det under den där hemska tiden.
För det är inget roligt att gå omkring och känna sig som ett monster.
Och det kostar väldigt mycket energi och glädje att klistra på sig ett leende utanpå den svarta, surrande ilskan.

Det var tur att jag hittade bra kosttillskott innan jag hade haft ihjäl alla buskar och blommor i trädgården.