"Det blev kväll för fort"

Läste i Lokaltidningen om en cykelaffärsinnehavare. Vid strax över 80 fyllda, packar han ihop butiken. Då som först.

Hans upplevelse av yrkeslivet är att det har varit roligt och bra varenda dag. "Det blev snarare kväll för fort".

Så underbart!

Det är ju verkligen rätt man på rätt plats, ifall man kan känna så. Han har älskat att byta cykelkedjor, reparera punkteringar, småprata med folk i butiken och sälja cyklar. Hans arbetsdag svischade förbi och han var lycklig.

Jag önskar att alla människor kände så på sina jobb. Det vore friskvård, det! Då skulle vi minsann inte ha så mycket stressproblematik, depressioner och annat elände. Gör folk det?

Själv har jag nog aldrig känt så. Inte ens när jag drev dansskola. Visst gillade jag dansandet, men det var också väldigt slitsamt – jag hade ALLTID ont någonstans – och stressigt (ekonomi, städning, rekrytering, marknadsföring osv). Jag måste nog erkänna att jag prickade av dagarna och väntade på lov. Sort of.

Det låter ju deprimerande och negativt, men jag menar inte så. Jag hade verkligen kul också! Men om jag ska vara genomärlig, så längtade jag ju mer efter sportlovet än efter måndag i en vanlig vecka, så är det. Drivkraften för jobbet har alltid varit överlevnad, inte glädje.

Och så har det alltid varit för mig. Skolan var en lång radda av avprickningsbara dagar. Vid varje terminsstart skrev jag upp ett antal pinnar, en för varje skoldag, och så prickade jag av. Jobbade mig ner till lov. Och då hade jag ändå det extremt lätt i skolan. Behövde ju inte direkt kämpa för att få högsta betyg. Tänk på alla de som sliter som djur och inte lyckas toppa ändå! Längtade de efter lov ännu mer än jag?

Det är ju inget sätt att leva ett liv.
För det är dagarna som går som är livet, säger Carola.

Nej, min målsättning måste nog bli att hitta en vardag som är som cykelmannens. En vardag som är så trevlig och positiv för mig, att jag längtar till måndag. Ett jobb som gör att det blir kväll för fort.