Energikontot

"Gör sådant som gör dig glad, sånt du tycker om".

Så sa min terapeut.
Problemet var bara att jag inte visste vad jag tyckte om.
Jag kunde faktiskt inte komma på något som var roligt.

"Men vad gör du om du får välja", försökte den snälla terapeuten.
"Sover", svarade jag.

Så jag övergick till att försöka göra saker som jag gillade förr. Jag tänkte att det åtminstone var ett bra sätt att komma igång.

Vad gjorde jag när jag var liten? Läste. Virkade. Målade. Sydde. Stickade. Skrev. Sjöng. Och dansade, förstås. Men dans hade blivit ett jobb, inte ett nöje, så det gick bort.

Jag provade alla mina hobbies. Ett tag var det bara garn som gällde. Barnen fick många fina nya mössor och halsdukar... Mannen också. Och det blev väl en och annan dockfilt. Sedan körde jag med pärlpyssel och sydde. Det var jättekul! Jag kunde förlora mig totalt i handarbetet! Sex timmar bara flög förbi. Ett tag läste jag. Jag läste faktiskt om en massa barnböcker, Sagan om ringen till exempel, och Tusen och en natt. (Ja, fullängdsversionen är väl inte direkt barnvänlig, men jag läste den första gången när jag var tonåring.) Jag sjöng. Bara när jag var ensam hemma, för annars var det för mycket prestation inblandat. Plinkade på piano också, för det hade jag gjort ofta när jag var yngre. Det var också roligt.

När jag väl hade kommit fram till att jag faktiskt kunde tycka om att göra saker, så insåg jag vad som hejdade mig: Trötthet. Jag orkade helt enkelt inte varken tänka ut saker att göra, ta fram och fixa med dem eller vara engagerad. Det var lättare att sitta framför TV:n eller bara sova.

Alltså var problemet egentligen ett annat. Det var inte depression som hindrade mig att ha roligt: Det var brist på ork.

Det ringade in problemet.
Men hur får man mer ork?

Jag började tänka på allting som ett bankkonto. På energikontot behöver man insättningar: Mat, sömn, kärlek, glädje och annat trevligt. Man har utgifter: Jobb, hemarbete, elakhet, jobb med själen och annat slit.
Och jag levde på kredit.
Jag var faktiskt i botten på min beviljade kredit.
Vad värre var: Jag betalade dyr ränta...

Jag började mäta allting i vad det kostade eller vad det gav.
Äta riktig mat – bra insättning. Saldot stiger.
Tjata på barnen – utgift. Saldot sjunker.

Vissa saker blev plötsligt helt ointressanta att göra – de var helt enkelt för dyra. En del människor blev också för kostsamma att umgås med. Utgiften var större än inkomsten.

Jag blev snål.
För att få ordning på mitt hysteriska underskott, började jag göra bara saker som fyllde på. Ok, vissa saker fick ju kosta – det där som måste kosta, som barnuppfostran, hemarbete osv – men jag höll igen. Gick det att spara in på utgifterna, så gjorde jag det. Det innebar att jag fick säga nej till vissa aktiviteter och människor, vilket var svårt. Jag fick också ändra beteende, sluta fylla andra människor och se allas behov. (Till exempel slutade jag le rutinmässigt. Ett leende som används som isbrytare kostar mycket.) Jag märkte snart att det fungerade!

Ganska snart kände jag hur energin fylldes på.
Jag började känna mig lite mindre trött.
Och då kunde jag ju faktiskt känna glädje!

Men än var det långt kvar till en god energiekonomi...