Olika vägar

En sak är så spännande: Att vi har så olika livsvägar. Tänk att det kan finnas så många rätta sätt!

Jag har gått en rätt krånglig väg tycker jag själv. Så många möjligheter som jag har haft att välja bättre, att säga stopp, att backa ur... Men jag har tuffat på, ända tills ångloket var helt kaputt och inte ens en kolbit fanns kvar.

Ibland har jag varit arg på mig själv för detta. Hur trög kan man vara? Varför kunde jag inte se vad jag behövde göra, att jag var tvungen att ändra inställning och byta inriktning? Hur kunde det ta så lång tid?

Men vid närmare eftertanke var det ju tack vare det som jag har hittat så många bra svar och ställt mig så många bra frågor. Om jag inte hade tagit så förfärligt slut, hade jag inte kunnat bygga om mig. Då hade jag bara kunnat lappa lite där det läckte in, och då hade jag inte kunnat bli ny och renoverad.

Det är Shiva.
Förstörelsens och fruktbarhetens Gud. Krigets och visdomens Gud.

Det verkar motsägelsefullt för mig, men nu har jag börjat förstå: Ibland måste man bränna ner hela skogen för att kunna odla något nytt, rasera det gamla torpet för att bygga ett nytt hus.

När det har gått tillräckligt långt, förstår man att det inte är någon idé att försöka småfixa. Det som behövs är en ny start. Och det är det som Shiva åstadkommer och erbjuder: Förstör och förnyar.

Och så var det med min krasch. Det var total förstörelse, vilket var oerhört jobbigt när det hände. Nu är jag tacksam. Det är få förunnat att få leva två liv i ett! Jag hade mitt förra liv, det som ledde till katastrof för mig själv. Nu har jag fått en chans till en ny livsväg. Fast utan att dö!

Jag tänker att det är för en anledning. Att jag var tvungen att gå igenom det och leta så länge efter en bättre väg, för att jag ska använda det. Till exempel hade jag aldrig jobbat med kroppsterapi om jag inte hade kraschat. Och det känns ju väldans bra att få göra det.

Men jag ser och respekterar att det är min väg. Tack och lov behöver inte alla göra så!

Det finns så många vägar.
Och så många mål!

Att respektera varandras olikheter är ibland svårt, men viktigt.
Självklart går vi precis dit vi ska, i den takt vi ska.
Om vi inte gömmer oss bakom rädsla eller helt sonika vägrar att gå.