Sortera strumpor

Att sortera strumpor efter tvätt är en syssla som går mig på nerverna.

Det är många strumpor. Fyra individer, åtta fötter, byte 7 dagar i veckan. Minst. De är dessutom ofta skrynkliga, hopknörvlade och därför ibland fortfarande smutsiga. Hopplösheten sprider sig.

De är olika; de matchar inte. Hur det går till, är oklart. Man kunde ju tycka att barn med två fötter går med två strumpor till tvättkorgen. Barn tar av sig två strumpor och skulle väl enligt all logik lägga två strumpor i tvättkorgen, som befinner sig precis framför barns näsa. Så är det dock inte. Om det är en vilja att öva sig i basket, eller bara en ondskefull plan vet jag inte. Säkert är dock att otaliga strumpmakar kommer på irrvägar redan innan de kommer in i tvätten.

Ibland matchar de nästan. Det finns två illgröna strumpor i torktumlaren, vilket först gör mig glad. Vid en närmare titt visar det sig dock att en av dem har en buss på skaftet och den andra har en motorcykel. Hur går det till?

Det finns försvinnande strumpor. Man kan vara HELT säker på att två lila strumpor stoppades in i maskinen, men ut kommer bara en. Efter genomletning av påslakan och örngott kvarstår faktum: En lila strumpa har försvunnit. Vart tar alla vilda strumpor vägen?

Jag sorterar och sorterar och sträcker och knorpar ihop dem i fina bulor. Därefter lägger jag dem i olika personhögar och försöker få högarna att inte trilla ihop eller svälla ut.

Tio minuter in i denna hysteriskt tråkiga och SVÅRA syssla, är jag lätt nervös. Då återstår fortfarande tre fjärdedelar av torktumlarens innehåll. Jag kör de lättaste först, de kulörta, de tydligt mönstrade, de bra. Ju färre blå och lila och gröna det blir, desto större blir klumpen i min mage. Det värsta närmar sig...

Även om maken snällt har köpt ytterligt kulörta varianter, är alltid det värsta kvar i slutet: Den mörka massan. Svarta strumpor. Olika modell, olika längd, olika stora. GAAAH!

Man får ta ut dem, en och en, sträcka dem och titta noga. Hur ser mudden ut? Hälen? Vilket material? Och så lägga den i ett speciellt hörn och leta vidare efter nästa. Efter nio strumpor har jag fortfarande ingen match. Det börjar likna ett gigantiskt strumpmemory och min hjärna är full.

IIIIIH! - i.
Jag känner hur jag börjar bli galen. Ler stelt och ögonen stirrar.

Strumpsortering.
En så tråkig uppgift borde inte KUNNA finnas. Detta fenomen trotsar naturlagarna, liksom, och borde – om det fanns någon rättvisa i världen – självdestruera. Men inte då.

Till sist har jag även fått ihop de svarta paren.
Utom två.
Det är två olika svarta kvar, det är det alltid.
De matchar inte, varken i färg, längd eller kvalitet, men det skiter jag i.

Jag knorpar ihop dem till ett par i ilska, väl medveten om att maken kommer att använda dem ihop. Och lägga dem i tvätten om någon dag igen.
Och att jag kommer att vara lika irriterad nästa gång jag har tvättat dem...