Pippi Långstrump

Här ser ni världens starkaste tjej!
Tiddelipom
Och tiddelipej

Jo, det var jag: Pippi Långstrump. Min idol och förebild. Tjej, stark, rättvis, lite tokig, självständig, egen, rolig – och ensam.

Redan när jag var barn försökte jag vara hon. När klasskompisarna smetade in min cykel med lera varje dag (ja, sadeln och ramen i alla fall), sa jag ingenting till någon. Jag bara ledde hem cykeln, drog fram slangen och spolade av leran. Sedan cyklade jag dit nästa dag igen. Ja, för de fick ju inte vinna! Och när man skulle måla julmotiv på glasrutorna in till grupprummet, och en pojke i klasen valde att skriva "jag hatar Karin", vilket inte var så juligt, så sa jag: "Ja, han har rätt till sin åsikt. Låt det stå kvar."

Jag var stark. Jag klarade mig.

Som sextonåring kände jag mig vuxen. Jag tog ansvar för mitt skolarbete, medverkan i en freds- och miljöförening, övernattningar hos diverse löst folk i Stockholm, dansade 15 timmar i veckan, månatliga besök hos chiropraktorer samt en ganska omfattande tandreglering (inklusive transplantering). Min lilla mamma var med första gången vid de senare, men sedan åkte jag själv, passade tider, blev opererad, åkte tillbaka till skolan, (blödde som en gris på tunnelbanan medan jag sov), tittade på danslektionen, åkte hem. Inga problem.

När jag flyttade till Växjö, klarade jag mig fint. Det var en helt ny stad, jag bodde inneboende en mil från skolan, jag kände ingen. På cykel lärde jag mig hitta, letade upp en dansskola och lärde känna staden. Jag fick nya vänner, gjorde nya erfarenheter, hjälpte andra tillrätta och tog parti för de svaga. Pippi Långstrump var mitt namn.

Att starta en egen dansskola kan ju inte vara så svårt! Först drog jag igång inhyrd i en källarlokal. Sedan renoverade jag och en vän en drygt 200 kvm stor lokal, skaffade solarium och körde igång på allvar. Två år senare hade jag vuxit ur lokalen och satte mig för att göra om en dubbelt så stor lokal – över en sommar. Jag gjorde ritningar, hyrde in elektriker och VVS och fläktgubbar och golvläggare, rev innertak, spikrensade virke, köpte målarfärg (fortfarande på cykel), satte våtrumstapeter, spacklade och målade och målade. Två månader innan öppning kom en målarmästare förbi och beräknade då att det var heltidsjobb för tre gubbar i ett halvår. Jag gjorde det själv och var färdig på två månader, samtidigt som jag tog emot anmälningar till alla grupper och planerade höstens musikteateruppsättning. Pippi Långstrump, jajamen!

Fast jag var trött. Och ensam. Och jag grät väldigt mycket. Det kändes precis hopplöst att vara jag, men jag visste inget annat sätt att vara.

Sedan drev jag dansskola på allvar. Jag undervisade på heltid (i början körde jag 22 timmar i veckan), skötte administration av 600 elever, arbetsledde 14 timanställda, marknadsförde, bokförde, hade telefontid två timmar varje dag och städade lokalerna. Jag jobbade extra också, som koreograf och regissör. Det blev ca 40 musikteaterproduktioner på 10 år. Lite intervjuer för dem också, förstås. Det var inte lätt. Man var tvungen att vara väldigt snabb. Och att inte äta sådär värst ofta. Eller göra något samtidigt som man åt. Sov gjorde jag, säkert fem-sex timmar per dygn. Det räckte.

Jag tror att folk omkring mig försökte säga till mig att tagga ner. När jag hade kraschat sa en vän: "Enda chansen att man kunde umgås med dig, var ju att komma till dansskolan. Och där kunde du ju inte sitta ner ens fem minuter. Du hoppade upp och ner, svarade i telefon, kramade om lärare, pratade med barn, planerade lektioner... Det var som om du var i en annan tidsdimension."

Tänk att jag såg inte det alls. Och jag var så nöjd, för jag var så DUKTIG. Jag träffade folk varje vecka som ville vara som jag. Reportrar, vänner, små barn... De var så imponerade. Problemet var bara att de inte såg det andra.

De såg inte när jag grät hela förmiddagarna.
De behövde inte släpa sig hem vid kl 23 med ont i varenda muskel.
De gick inte upp varje lördags- och söndagsmorgon och vara kreativa arbetsledare för musikaluppsättningar.
De hörde inte när jag smet ut mitt i danslektionerna och grät en skvätt på toaletten.

Pippi Långstrumps flätor började sloka. Och även om andra ville vara jag, så ville inte jag det längre. Problemet var att jag hade målat in mig i ett hörn. Jag hade ett långt hyreskontrakt på lokalen. Det fanns ingen möjlighet att anställa någon annan som gjorde mitt jobb (eller delar av det). Dessutom hade jag aldrig tagit ut min examen från högskolan, så jag kunde ju inte få ett vanligt jobb.

Pippi satt i skiten, helt enkelt. Och allting bara virvlade på, tills det gick rejält åt pipsvängen. Då var det minsann inte så mycket tiddelipom längre.

Det lärde mig vikten av att vara svag och sårbar.
Men resan dit höll på att ta kål på mig.