Orädd och ung

När jag var ung var jag totalt orädd. Jag kastade mig ut i allt, tvekade sällan och genomförde alltid.

Jag längtar tillbaka.
Den där unga kvinnan jag var då var så oövervinnerlig.
Totalt orädd, omöjlig att besegra och vild.
Och hon skrattade så högt!

Nu är jag gammal och eftertänksam. Det är lite trist. Att vara förnuftig är liksom inte alls lika sexigt. Klok är inte lika roligt.

Den unga, vilda, orädda testade aldrig vingarna i förväg.
Hon bara kastade sig utför stupet med ett "Geronimoooo!".
Vingarna vecklade ut sig så småningom, efter att det hade susat väldigt i kläderna och håret en stund. Och kittlat dödsskönt i kistan också.
Den orädda skrattade hela vägen ner.

Men visst finns det bra saker med att vara klok och eftertänksam. Man tar det lite lugnare, skadar sig mindre och upplever mer. Det är inte lika mycket sus omkring, så man ser bättre och har faktiskt roligare i stunden. I eftertänksamheten finns också mer plats för andra, fler relationer och mer möjligheter att ta in. Och slutresultatet blir oftast mycket bättre än förr.

Men det kan inte hjälpas: Jag saknar pirret i magen.
Det där som bara kommer när man är osäker - kommer det här att gå eller inte?
Jag kan tro att det är samma pirr som en spelare känner när hästarna lämnar fållorna i travloppet.
Starka grejer, det där. Vanebildande. Går hand i hand med alkohol och droger, skulle jag vilja säga.

Men den gamla, kloka kvinnan jag har blivit nu, ler bara mjukt.
Det är ok att inte ha pirr hela tiden.
Jag har haft det.

Allt har sin tid.