Flykten över bron

Det fanns en tid i mitt liv då jag inte ville någonting. Hade jag kunnat, så hade jag klippt ut mig ur verkligheten och slängt bort mig någonstans.

Varje dag var en utmaning. Allt var en utmaning.
Hela tiden kändes det som om jag skulle vilja sätta mig i ett hörn, hopkrupen med armarna om benen och vagga fram och tillbaka. Det går inte att beskriva hur det känns för någon som aldrig har varit där, tror jag. Så jag försöker inte. Låt mig bara säga att det inte är ett roligt ställe att vara på.

En dag när det var som mest eländigt, vaknade en vild tanke i mitt huvud. Det var när jag körde mitt barn till dagis. Efter lämningen satte jag mig i bilen. Mannen var på jobbet och jag var äntligen ensam igen. När jag satt där kom jag på en sak: Det finns ingenting som säger att jag ska åka tillbaka hem nu. Faktiskt finns det ingen som har koll på vart jag åker. Egentligen skulle ingen sakna mig alls förrän vid 17-snåret, då mannen kommer hem med barnet.

Tänk om jag inte alls skulle köra hem.
Tänk om jag bara skulle fortsätta åt andra hållet, iväg.

Jag skulle kunna köra söderut, tänkte jag. Mot Skåne och Malmö. Väl där skulle jag kunna ta bron över till Danmark och vidare mot Tyskland, Belgien eller Nederländerna. Tanken hisnade. Hur långt skulle jag komma på en dag?

Antagligen ganska långt. Jag skulle vara långt nere i Europa innan kvällen, innan någon saknade mig. Och då skulle jag kunna ha tagit ut jättemycket kontanter och leva på dem, så att ingen kunde spåra mina kortköp. Jag kunde sova i bilen och bara köra vidare hela tiden. Ständigt nya platser, ständigt nya upplevelser. Ensam.

Det lät helt fantastiskt.
Samtidigt som det gav mig en enorm frihetskänsla, kändes det också busigt.
För så GÖR man inte!

Fast så tänkte jag på Kerstin Thorvall. Hon gjorde det. I alla fall ungefär. Jag har minsann läst "Ensam dag reser ensam". Vilket mod! Att bara säga: "Nä, nu skiter jag i vad alla andra behöver och vad alla andra förväntar sig av mig! Jag behöver det här, så jag sticker."

Så modig var inte jag.
Eller mod... Modet fanns nog. Det som stoppade mig från att åka var ansvarskänslan. Det vore ganska taskigt att lämna maken ensam med sonen, och elakt mot sonen att neka honom en mor.

Så jag åkte hem.

Men jag dagdrömde om denna flykt, denna roadtrip, i flera år.
Varje gång jag satt i bilen, speciellt när jag körde mot stan, så var jag frestad. Det enda som behövdes var att jag inte svängde av vid den där avfarten... Det är ju lätt hänt, tänkte jag och det hisnade i magen. Ibland svängde jag av VÄLDIGT sent mot stan.

"Jag fortsätter mot bron".
Den tanken blev en livräddare. En analogi för att det fanns en sista utväg, om allt skulle rinna mig ur händerna totalt. När det kändes värre än värst, hade jag alltid min bro till kontinenten.

Det blev aldrig någon flykt.
Jag hittade andra vägar för att uthärda.
Det känns bra såhär i efterhand.

En rolig sak: Jag har fortfarande aldrig kört över den där bron!
När familjen bilade ner till Legoland, tog vi färjan...