Redan som tonåring mötte jag existensialismen. Kortfattat handlar väl det om att livet är en serie av val, och att vi skapar vår egen existens genom de val vi gör.
Länge levde jag efter den devisen.
Mitt liv var ett resultat av mina egna val.
Men det kändes fel. Och blev lite hårt. De bra sakerna kändes väl ok, men alla de inte så bra sakerna... De blev ju mitt fel. Jag måste ha dragit på mig dem genom att välja fel. Kändes inte så hett.
Lite senare gjorde jag en helomvändning och började tro på ödet.
Saker och ting hände, helt utan att jag valde alls. Och då blev det alldeles bra. Jag insåg att en del saker bara uppstod hela tiden. Om jag missade tåget, så kom det igen. Det var ingen slump. Det var inte jag som valde eller sökte det däringa tåget - det bara dök upp från ingenstans, gång på gång.
Saker loopas. Ett exempel: En person som jag gillade dök upp i mitt liv. Av olika skäl fick vi inte ihop det då. Jag var lite ledsen för detta, det kändes som en hopplös miss, men tänka sig: Efter en tid uppstod tillfället igen!
Och ofta blir det så. Livet tuffar på framåt och när man inte får till det som är viktigt, får man en chans till. Det går fler tåg, som man brukar säga.
Jag tror att stora delar av vårt liv styrs av ödet. Kismet. De viktiga sakerna i livet är förutbestämda, men vi har möjlighet att tacka ja eller säga nej. När vi säger nej till ödet, får vi ofta en chans till, lite senare. Ännu ett tillfälle att lära oss det vi ska lära oss.
Har vi lite fingertoppskänsla, är lite intuitiva, kan vi lära oss att följa ödets vågor och surfa på dem. Då går det fortare att komma till målet. (Det blir inte alltid lättare - det beror ju helt på vilka lärdomar man har planerade för sig.) Och när vi har lärt oss, blir vi friare.
Jorå så att...
Jag har blivit fatalist.
Fast visst väljer vi! Vi väljer att följa vårt öde eller kämpa emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar