Underbara hus

För femton år sedan föll jag pladask.
Ohjälpligt, ologiskt och oplanerat.
Hopplöst förälskad blev jag – i vårt underbara hus.

Efter att ha tittat på ett tiotal hus, där vi i stort sett vände på uppfarten och inte ens behövde gå in, konstaterade vi att vi egentligen ville ha en prästgård.

Mäklaren sa: Jag har precis fått in en.
Hon skickade papper och vi tänkte:
Jättefint hus, men det är alldeles för långt till Växjö.
Ändå åkte vi och tittade...

Väl där var det kört.
Jag kände "det här är vårt hus".
Stort, högt i tak, kakelugnar, trägolv, ljust, fräscht, uppvuxen tomt, fruktträd, stort bra uthus – visst var det fint på pappret.
Ändå var det ännu bättre i verkligheten.

Tidlöst, klokt, andligt.
Utrymme, eftertänksamhet, villkorslös kärlek.
Självklarhet.
Jag ville bara sätta mig ner i en fåtölj och försjunka i stillheten.

10 familjer bjöd på huset. 10!
Vi körde skrämseltaktik och chockhöjde.
3 andra familjer hängde med.
Vi chockhöjde med våra sista slantar.
En annan köpare hängde med.
Säljaren avbröt budgivningen och intervjuade oss och den andre köparen.
Vi fick huset!

Vi flyttade in i maj samma år.

I femton år har det här huset varit som en familjemedlem.
Varsamt har vi renoverat, förfinat, inrett, putsat, förändrat.
Nu är det allt vi ville ha.

Och så, för några månader sedan, hände det plötsligt:
Vi blev färdiga.
I ett slag kände vi att vi behövde gå vidare.
Varför? När det äntligen är perfekt?

Efter ett tag förstod jag:
Vi har haft vår tid i huset.
En fast och stabil plats som höll oss på jorden, vaggade och läkte oss. Som accepterade, värnade och älskade oss lika mycket som vi älskade det.

Märkligt.
Jag älskar det huset!
Men jag är färdig där.

Nu får det gå vidare till någon annan som ska älska och älskas.
Lyckliga dem...