Värdelös

Usch, så lätt jag faller i värdelösgropen!
Minst lilla som jag har mycket att göra, eller inte riktigt hinner med att vara överallt jag vill vara, så kommer den där känslan.

Bara för att jag inte har GJORT tillräckligt
så ÄR jag inte värd tillräckligt.

Det är skillnad.
Det vet jag.
Men jag känner inte det.

Att göra, prestera, det är självförtroende.
Att vara, finnas, det är självkänsla.
En person kan ha mycket av det ena och lite av det andra.

En person med god självkänsla men dåligt självförtroende vågar inte sig på nya saker, eftersom det känns som om de kommer att misslyckas.
Botemedlet är att göra många saker och upptäcka att det faktiskt ordnar sig.

En person med gott självförtroende och dålig självkänsla saknar i sina egna ögon existensberättigande. Det finns ingenting som är bra i personen, ingenting som är charmigt eller härligt.
Enda sättet är att göra massor med saker som blir bra – för då känner man sig lyckad.

Länge, länge har jag förstått att jag hör till den senare kategorin.
Jag har jobbat på att gilla mig själv, att inte göra, att sitta i värdelösheten och se att jag överlever. Det är allt annat än kul. Jag vill inte dit igen.

Nu har jag insett att det beror mycket på omgivningen.
Om omgivningen är stöttande, positiv, coachande, förhoppningsfull, så blir jag lugnare. Då gör det ingenting om saker och ting blir mindre bra, för jag känner mig ändå nöjd med att finnas till.

Jag är totalt överkänslig för den andra typen av miljöer:
Miljöer där man bara lyfter det dåliga och hackar på folk.
Det är inte okej.
Jag mår dåligt.

Det finns många sätt att framföra kritik.
Jag tycker att det är respektlöst att göra ner folk.
Nä, jag måste nog hålla mig ifrån dessa miljöer. Det här går inte.