Såg på Så mycket bättre och Maja i the Sounds.
Hennes beskrivning av deras karriär var att allt bara flöt på, att det liksom gick på löpande band. De började spela, fick skivkontrakt och spelningar inom ett år, fick utländskt bolag, blev förband till alla de stora – egentligen utan någon ångest och tvekan alls.
Det är så jag föreställer mig att det ska gå till.
När man hittar rätt, så ska det vara sådär lätt.
Och jag tänker att ibland knuffar livet en i den riktning man ska gå.
Någon dag senare såg jag en steppande man som hade amputerat ena benet, som steppade vidare. Han föreläste och inspirerade massor av människor!
Tänker också på den svenska mannen som har överlevt en brand.
Han föreläser om att inte ge upp, att klara sig mot alla odds.
Människor som kanske inte levde ett superspeciellt liv, fick kraft genom en exeptionell händelse. De blev knuffade, nästan tvingade, in i en riktning.
Som stepparen: Från att ha varit en dansare i mängden blev han speciell – och hade modet att dra nytta av det.
Och brandskadade mannen: I stället för att gömma sig, tar han steget fram. Smart och vackert.
Jag undrar hur mycket de behövde kämpa för att komma dit de ville.
Och hur det gick till när de gjorde sitt livsval.
Och ärligt talat, jag undrar också:
Kommer det att hända mig igen?
Jag har redan haft ett sådant flyt:
När jag startade dansskola.
Visst fick jag kämpa också, men det gick ju orimligt bra.
Jag tryckte upp en enkel folder (för 1800 kr) och körde igång med 11 klasser.
Och sedan rullade det bara på...
Helt klart flyt.
Får man en andra chans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar