Jag älskar att spackla.
Det är i det närmaste meditativt.
Lite klibbigt, men man får inte på fingrarna.
Mjukt, följsamt.
Man klämmer på det på en ful, spräcklig vägg och vips så blir allt slätt och fint.
Allt det fula göms.
Alla problem, som man tänkte "hur ska vi lösa det?" – borta.
Allt man har kämpat med – tapetskarvar och riv och hål – blir ett minne blott.
Det går fort, det är lätt.
Man behöver inte vara stark.
Om man bara mjukt klämmer dit spacklet och slätar till det med en flytande rörelse, blir det kanonfint och behöver knappt slipas.
Ju lugnare man är, desto bättre blir det.
När rummet är spacklat, är många timmars bekymmer och funderingar förbi.
Då kvarstår bara det roligaste: Tapetserandet.
De tröstlösa timmarna av förarbete är bakom en.
Och minnet av dem är inspacklade i stelnat, slätt spackel.
Görmt och glömt.
Det är därför nyrenoverade rum är så fria och friska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar