Lite då och då faller jag offer för svårmod.
Det kan komma sig av motgångar, tristess eller livsångest.
Då får jag svårt att gå och lägga mig.
Varför?
Borde man inte sova extra mycket då?
Jo, det kunde man ju önska.
Men så fungerar inte jag.
Jag hamnar i känslan: Är det här verkligen allt?
Är detta vad livet har att erbjuda?
Är den här dagen redan slut och blev den inte mer än så här?
Nej! Jag vägrar!
(Trotset bryter ut.)
Jag tänker inte gå och lägga mig.
Ja, klockan är dags, men jag protesterar.
Det måste hända något roligt idag.
Så stannar jag uppe alldeles för sent och tittar på en dålig film.
Så blir jag trött och desillusionerad.
Is this it? tänker jag.
Ska livet vara så?
Borde inte livet vara en njutning, en upplevelse en resa?
Is this it?
Då vet jag att det enda botemedlet är just att gå och lägga sig.
Sova ut, vakna utvilad och glad.
Men tanken är viktig.
Ska man leva ett liv där man väntar på något (helgen, semestern, julen) eller ett liv där man längtar till varje dag, där vardagen är upplevelsen?
Har funderat mycket på det. Det är lätt att fastna för att det bästa är att längta till varje dag, men när det lossnar ja, då blir det lätt att längta framåt. Alltså lite tvärt emot vad man kanske tänker sig. Blir jag obegriplig nu?
SvaraRaderaInte alls obegriplig - jag förstår precis.
SvaraRaderaEtt år av mitt liv har jag levt för dagen, verkligen känt att varje dag var NU. Jag längtade inte till nästa dag, eller helgen. Jag saknade ingenting. Jag tyckte (på fullt allvar) att varje sekund och minut var härlig och precis det jag ville ha.
Det var fantastiskt!
Jag var inte rik, men jag hade tillräckligt.
Jag hade inte någon hög titel, jag hade en meningsfull tillvaro ("purpose").
Det spelade ingen roll vilken veckodag det var, för varje dag var lika skön.
Frågan är: Kan man ställa om sitt liv för att leva så varje dag?