Förändringsbenägen?

Vi behöver olika mycket av den varan: Förändring.
Själv är jag helt beroende.
För mig är förändring alltid av godo.
Frånvaron av förändring upplever jag som stagnation.

Andra människor tycker om när det lunkar på.
Det är precis lika bra det!
De är antingen nöjda, eller känner sig trygga i det invanda.
Gott så.

Och jag tänker:
Antagligen har vi olika roller i livet.

En sådan som jag är till för att röra upp saker, stirra till, vända upp och ner på, ifrågasätta, skapa konflikter och tänka om.

Den som ogillar förändring är till för att skapa stabilitet, bevara lugnet, styra stadigt, mata på och vara misstänksam.

Viktiga funktioner, båda två!
Jag tror att vi behövs lika mycket.
Helst på samma gång, helst i samma grupp, helst i samma arbetslag.

Vi kompletterar varandra.
Utmaningen är att acceptera och värdesätta varandra för det vi är!
Givetvis blir vi provocerade av varandra – men det är okej.
Det kan komma mycket fint ut ur att saker och ting ställs på sin spets.

En god idé är att påminna sig:
Alla jag möter har skickats till mig av en anledning.
Alla jag möter är här för att lära mig något, om mig själv eller världen.
Alla jag möter har en gåva att ge mig, om jag lyssnar och iakttar.

Då blir det plötsligt riktigt kreativt med konflikter!
Och "bromsklossarna" i förändringsarbetet kommer med viktig input.
Samtidigt som förändringsivrarna bidrar med sitt.

Tjusigt som 17.
Det är bara att tacka.