Jag har oerhört svårt att förstå var all den här rasismen i Sverige kommer ifrån. Det känns så främmande för mig, så långt från min egen åsikt och uppväxt. Jag har aldrig känt någon människa med rasistiska åsikter, aldrig hört sådana åsikter yttras tidigare.
Jag har därför enormt svårt att ta den här nyrasismen på allvar.
Ärligt talat tänker jag att "det måste vara obildade människor med självhävdelseproblem som gillar att brösta sig." Och så marginaliserar jag omkring 10% av Sveriges befolkning.
Idag drabbades jag av en förfärlig åsikt:
Tänk om det är MITT liv som är en lögn?
Det kom sig av att vi körde genom Södertälje.
Jag tänkte på Katitzi, som bodde där med sin familj.
Zigenare som de kallades, var inte välkomna att äga hus eller bo i lägenhet.
Det hände i Sverige på 40- och 50-talen.
Det är inte så länge sedan.
Plötsligt insåg jag:
Då fanns en utbredd rasism i Sverige.
Vi hade ett rasforskningsinstitut med klara kopplingar till nazismen.
Sedan blev det omodernt.
Man la ner institutet, det blev otillåtet att diskriminera folk efter kulturell tillhörighet och hud- eller hårfärg.
Och där någonstans växte jag upp.
På dagis lärde vi oss att "röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt" och i skolan lärde vi oss om solidaritet och andra länder och kulturer.
Det var givetvis förbjudet (och obildat/oempatiskt/förskräckligt) att säga sådant som "svartskalle". Ingen vettig människa skulle någonsin ta ett sådant ord i sin mun. Det var mer ofint än att bajsa på middagsbordet, skulle jag vilja påstå.
Men nu är vi alltså på något sätt tillbaka.
Till okunnigheten, enligt mitt sätt att se.
Nu är det tydligen accepterat bland vuxna människor att bajsa på bordet.
Jag fattar ingenting.
Ändå blir jag tvungen att ställa frågan:
Är det mitt liv som är en lögn?
Är min uppväxt och mina åsikter en parentes?
Det som för mig är självklart – allas lika värde, utan tvång att vara likadan – är kanske inte självklart för alla?
Är rasism inte bara en reaktion på rädsla, utan tankar som är djupt förankrade hos de som inte växte upp som jag?
Det skrämmer mig.
Det gör mig osäker på om Sverige är en bra plats att uppfostra barn på.
För jag vill faktiskt att de ser förbi det yttre och gör plats i sina hjärtan för alla sorter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar