När pepparkaksgubbdiskussionen dök upp på Facebook, kommenterade jag inte det alls. Jag tänkte nämligen: Det måste vara ett misstag.
Och det var det.
Pepparkaksgubbarnas sång ströks för att luciatåget var för långt och barnen inte ville sjunga den. Och då fanns det kanske ingen anledning att klä ut sig till pepparkaksgubbe. Pepparkakorna struntade man i på grund av glutenproblematik.
En höna av en fjäder, alltså.
Men det spännande här är ju hur debatten blossade upp!
Från ingenstans kom den, tolkningen.
Plötsligt kände många sig attackerade i sina svenska traditioner.
Igen.
Och så kom konstiga paralleller till färgade, Ku Klux Klan och jag vet inte allt.
Jag tänker:
Hör vad som händer.
Registrera vad som sägs.
Det här är allvarligt!
Handlar det om främlingsfientlighet?
Handlar det om rädsla?
Handlar det om hot och aggressivitet?
Och varför uppstår det?
Kan det vara för att vår integrationspolitik har gått helt fel?
JA!
Vi måste inse att vi har misslyckats.
Oavsett intentioner, så har den svenska politiken skapat avstånd.
Vi är idag längre ifrån varandra än någonsin.
Vi måste erkänna det.
Vi måste se resultatet, symptomen på något större.
Annars kan vi aldrig ta tag i problemet.
Problemet är inte någon kultur, varken invandrad eller inhemsk, eller krockar däremellan. Problemet är att vi har gjort fel när vi har försökt integrera de olika kulturerna.
Vi har gjort fel.
Det är inte fel på vilka vi är.
Skilja på sak och person – och gör rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar