Jag saknar robot-jag

Det är jobbigt att ha en massa känslor.
De är så bössliga.
Inte kan man bestämma över dem.
Inte är de ett enda dugg logiska.
Inte vill de låta sig förklaras eller lugnas.
De bara ÄR.
Och i mitt fall: Jätte-ÄR.

För jag är överkänslig.
Jag ser allt, hör allt, märker varje nyans.
Det är skitjobbigt.

Superkraft: Extrasensorisk.

Den skulle ha kommit med någon form av extrautrustning.
En rustning.
Eller ett hårt skal.
Eller någon form av vattentålig hud, som allt bara rinner av.

Men nej då.
Jag är mjuk som en mask, utan skydd och med svamphud, som suger åt sig allt.

Och fastän jag har accepterat att det är så det är (just nu), så känns det skit.

Det var enklare förr, när jag var en känslorobot.
Jag kände verkligen ingenting!
Jag bara körde.
Aldrig tänkte jag: "Hur känns det?"
Nix. "Det här måste göras."
Om jag så gick på tänderna, så gjorde jag det.
Mer som ett konstaterande kunde jag tänka:
Jaha, det här kostade visst ett mellanfotsben och en förkylning.

Robot-jag var hård, stark, envis och slutade aldrig att gå.
Lite som Terminator.
Den första, som kunde gå sönder.
För det var ju det jag gjorde så småningom.
Men trots att en robotarm trillade av, benen var avkapade och ögat hängde ut i en sladd, fortsatte Terminatorn att gå.

Robot-jag var pålitlig.
Och alltid glad.
Någon som alla gillade och visste var de hade.
Inga opraktiska känslor som ställde till det.

Jag saknar robot-jag.