Skrikmetoden

Kommer hem efter jobbet. Fixa lite mat till dottern, jaga på omklädning och frisera tofs. Iväg till dansträning. Sonen uppmanas göra eget käk.

Dotter släpps av, följs till dörren.
Sedan till återvinningsstationen, stampa kartonger och slänga i kylan.
Raskt vidare till affären, handla.
Hinner åka och tanka. Sliurp – där gick 900 spänn.
Grattis, ungar! Ni får BENSIN i julklapp!

Hämtar dotter, möter vid dörren.
Fruktfika i bil.
Hemma igen, släpar in tunga kassar och träningskläder.
Hämtar soppåse för att slänga diverse bilskräp, går till soptunnan.
Är borta i exakt 1,5 minuter.

Kommer in till totalkaos:
Skadad (fortfarande påklädd) dotter ligger dubbelvikt över hallbänk och galltjuter.
Arg/rädd bror skriker: "Vad hände? Men du skrattade ju?"

Mamman förlorar konceptet.
"STOOOOOPP! Såhär ska det inte behöva vara!
Man ska inte behöva mötas av bråk så fort man har lämnat sina barn ensamma i två minuuuuuter!" (Skriker fortfarande.)
"SLUTA GRÅTA! Och SLUTA SKRIKA! Vi pratar om det här om en stund när alla har lugnat ner sig – inklusive jag. Time out! Gå till varsin hörna av hallen! Prata inte – varken med varandra eller mig."

Barn slutar och gör precis som jag säger (i bara förskräckelsen, tror jag).
I tystnaden tänker jag: Tänk, den här skrikmetoden har jag inte hört talas om i någon barnuppfostringslitteratur.
Konstigt. Den som är så effektiv.

Idag var jag på en föreläsning.
Den hette "När Janne Josefsson ringer – hur klarar du pressen?"
HA!
Inga pix.
Den föreläsning som jag verkligen skulle behöva gå på:
När barnen Leoson terroriserar varandra – hur klarar du pressen?

Man får inte slå dem.
Man vill inte skuldbelägga dem eller få dem att skämmas.
Man vill inte muta dem.
Hur i helskotta ska man lyckas uppfostra dem när man inte har några som helst maktmedel?