Svenskt

Jag har funderat mycket på vad som egentligen är svenskt.
I diskussioner om rasism och nationalism och fosterlandskärlek, tycker jag att det kan vara lämpligt att definiera svenskt, svensk och svenskhet.

Svensk är lätt: Den som har ett svenskt medborgarskap.
Punkt.
I mitt pass står visserligen på förstasidan att jag bor i EU, men inuti står det att jag är svensk.

Svenskt då?

Ibland hör man talas om att man går tillbaka till vikingatiden och ser det som någon sorts ursvensk företeelse. Då ska man dock komma ihåg att Sverige inte ens fanns då, samt att vikingarna var väldigt internationella. De reste och handlade och hade utbyte med alla de kunde komma i kontakt med, släpade hem kryddor från orienten och ord från franker och hebreer.

Om vi tittar på själva Sverige, alltså när staten Sverige uppkom, så var det till en början bara Svealand och sedan länge en mellansvensk företeelse. Allt norr nuvarande Sveriges mitt samt Skåne, Blekinge och stora delar av Småland tillhörde faktiskt inte Sverige på många hundra år.

Hoppar vi fram i historien, ser vi att samtliga kungar från 1400-talet jobbade hårt för invandring och inblandning av andra kulturer. Både i kungahuset och bland gemene man, förstod man vikten av att beblanda sig med andra. Vi värvade vallonsmeder, franska präster, tyska handelsmän och så vidare för att utöka vår svenska kompetens och därmed konkurrenskraft.

Olika kungar sneglade åt olika håll, vilket också märks än idag i vårt språk. Vi vet att teaterkungen älskade franska och att hela överklassen talade franska under hans hov. Under perioder då Hansan hade en viktig roll i Sverige, var tyska en självklarhet. Sedan ungefär hundra år är amerikaniseringen och det engelska språket etablerad i vårt land.

Vi har många ord från olika länder – men också sedvänjor. Många av de traditioner vi idag ser som ursvenska, är importerade. Hur vi firar jul, givetvis allt kring kristendomen och även sådant som hur vi bedriver jordbruk är importerade företeelser.

Och svenskhet?
Vad definierar svenskens beteende eller kynne?

Vi definieras ofta som tillbakadragna, resonerande, konsensusorienterade, ödmjuka och arbetssamma. Det må väl vara hänt.
Men det har vi nog gemensamt med flera folk, tänker jag.
Det finns dock en sak där vi utmärker oss totalt:

Enligt undersökningar är Sverige den nation som är allra mest förändringsbenägen. Svenskarna lyssnar och tar in, förändrar beteenden och ståndpunkt och går ifrån traditioner lättast av alla! På den punkten är vi oerhört extrema och har en tydlig profil.
Kanske är det just DET som är allra svenskast:
Viljan och förmågan att ta in och assimilera nytt. Historiskt sett är det absolut detta som är vår konkurrensfördel. Det är en viktig beståndsdel i framväxten av det Sverige vi har idag och en inställning som alltså har rötter ända tillbaka i vikingatiden.

Och om det är vårt varumärke, så borde det svenskaste svenska vara att främja invandring, att jobba för assimilering och integration, att lyssna och lära, att öppna dörrar och famnar.

Jag är svensk. Jag älskar att lära mig nytt och möta nya människor.
Så skulle varumärkeskampanjen se ut.
Vad tror ni om det?