Respektera döden

För några månader sedan dog min älskade katt Smilla.
Det var – och är – oerhört svårt för mig att acceptera.

Hon var min bästa vän, den som gjorde varje dag lite bättre, skapade hemtrivsel och alltid lyssnade och förstod.
En mycket speciell katt.
För mig var hon ren kärlek.

Jag är fatalist (på riktigt):
Jag tror att allt har en mening.
Därför tror jag också att det var hennes eget val att lämna oss.
Och jag tror att hon kan vara med mig även om hon inte har kropp.

Ändå tog hennes död oerhört hårt.

Jag blev ledsen, arg, kände mig lämnad och ensam.
Jag förbannade, jag ifrågasatte, jag förhandlade.
Jag tog på mig skulden, jag förtvivlade.

Givetvis hjälpte ingenting: Hon var fortfarande död.
När jag hade lugnat mig något, insåg jag vad det handlade om.

Det var min egoism som talade.
Jag var inte färdig med henne. Jag vill ha henne hos mig.
Jag älskade henne och behövde henne.
Jag tyckte att hon var för ung för att dö.
Jag, jag, jag.

Det var en lärdom.

Jag ville inte släppa taget och därmed respekterade jag inte hennes beslut att lämna. Det var ju egentligen det allting kokade ihop till. Inte så smickrande för mig att inse, men inte desto mindre sant.

Jag tror att jag är lite präglad av min samtid.
Till varje pris ska vi rädda varje liv.
Barn som är extremt tidigt födda och får men för livet.
Gravt sjuka människor i alla åldrar, som bara andas i en sjukhussäng.
Människor som själva önskar att dö.
Oavsett hur deras liv är, och hur mycket de än önskar att dö, ska de LEVA.

Vi vill inte förlora de vi älskar.
Och då låter vi dem lida i stället.
Är inte det höjden av egoism?

Jag övar på att acceptera hennes död.
Varje dag övar jag.
Mest övar jag på att acceptera att hon dog när jag inte var hemma, så jag inte ens fick säga farväl. Det är riktigt svårt, men jag kan samtidigt känna att det var enda sättet. Hon kunde inte lämna så länge jag band kvar henne.

Kanske var det detta hon valde att dö för att lära mig:
Respektera döden. Släpp taget.