Jo, jag VILL!
Så sa en liten unge när jag var tonåring.
Upprepade gånger sa det lilla barnet detta.
Mamman: "Du får inte gå på muren, du kan trilla ned."
Barnet: "Jo, jag VILL!"
Mamman: "Släpp den lilla flickans hink, du får inte ta den."
Barnet: "Jo, jag VILL!"
Den lille pojken ville och ville.
Högröd i ansiktet, spänd i kroppen och med knutna nävar.
Och jag tänker att det är så det är även för oss vuxna.
När vi vill något, spänner vi oss och kämpar för det.
Ibland högröda i ansiktet också, men åtminstone rätt agiterade.
Vi VILL, vi TÄNKER minsann GÖRA det och ingen kan stoppa oss.
Vill – det är något vi själva styr upp.
Så fort vi vill, tappar vi flow.
En fisk som VILL någonstans, simmar själv.
En fisk som följer strömmen, håller sig flytande medan strömmen bestämmer vart.
Vill – då har vi en förutfattad mening om vad som ska hända.
Och då har vi svårare att ta saker och ting som de kommer.
Har man siktet inställt på något, missar man ofta andra vägar och mål.
Jag har en väldigt stark vilja.
Den kämpar jag med att tysta.
Helt död vill den inte bli, så jag har börjat säga:
Jag tror att jag vill det. I alla fall just nu.
Det fungerar hyfsat.
Då håller jag åtminstone dörren öppen för andra möjligheter.
Tror, men vet inte. Har universum några andra förslag?
Just nu, det betyder att om fem sekunder kanske jag vill något annat.
Det känns som lite lagom viljestarkt just nu.
Man måste komma ihåg att hjärtats röst är viktigast.
Och hjärtat pratar med mycket mindre bokstäver än hjärnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar