Paus

Så fantastiskt skönt det är att pausa.
Att bara sitta ner och andas.
Titta sig omkring, inte egentligen tänka, utan bara vara.

Ibland spinner livet på och saker och ting går i ett.
Visst tar man fikapaus – men då pratar man jobb, vardagsplanering eller projekt.
Och visst äter vi och tar det lugnt vid bordet – men då pratar alla om vad vi har gjort under dagen, vad som är nästa dags projekt och en massa annat engagerande.

Ytterst sällan är det helt tyst och stilla.

När det inträffar, känns det därför helt fantastiskt.
Det är så tyst att det piper i öronen.
Efter en liten stund utan tankar, är jag lullig i skallen.
Kroppen sjunker djupt ner i sig själv.
Det enda som hörs är min andning, blodet som susar i ådrorna och något enstaka kattjamande.

Paus.
Inte "ska bara" eller "kan ju läsa det under tiden" eller "men förresten...".
Bara sitta.
Fantastiskt.
Vilken gåva!

På sjunde dagen vilade även Gud. Och han såg att det var gott.
Det kan man minsann tänka på.
Att vila är så passens viktigt att man faktiskt skrev in det i Bibeln.