Kvällsdepression

Mina barn drabbas varje sen kväll av depression.
Om de är uppe efter normal läggdags, blir livet svårt.
Allt är tungt, de saknar livsgnista, de ser problem i allt.

Kvällsdepression, kallar vi det.
"Vi pratar om det i morgon, nu är det bara kvällsdepressionen som slår till".

Jag tror att de har ärvt det av mig.

Jag är definitivt inte en kvällsmänniska.
Kl 21 är jag trött, kl 22 blir jag hungrig.
Om jag äter då, blir jag pigg och stannar uppe.
Och då missar jag sovtåget.

Därefter blir det inte riktig ordning på någonting.

Då uppstår ungefär samma sak för mig som för ungarna.
Jag blir låg, olustig, vill ingenting.
Livet känns trist.

Tänk om man skulle lära sig det en gång för alla och se till att knoppa in senast kl 22?