Jag går under radarn. Smart-radarn, alltså. Folk tror aldrig att jag är klipsk. Sedan blir de jätteförvånade när jag klarar av saker – tur? – och är skärpt.
Ibland blir de också arga. Antagligen för att de har felbedömt mig. Eller för att jag har kört med falsk marknadsföring.
Jag pratar nämligen inte som en "lärd" eller "smart" person. Inte heller sitter jag på höga hästar eller uppför mig högdraget eller överlägset. Dessutom klär jag mig som en hippie och har lockigt, vilt hår.
Det ser inte Mensa ut.
Jag vill bara säga en sak: Jag har gjort det medvetet. När jag var liten, var jag en pluggis och tönt. Det förföljde mig till gymnasiet. Då hittade jag en alternativ väg – hippievägen – och den höll jag fast vid. Efter flytten till Växjö, hamnade jag i hela tiden i kultursammanhang, där det var ok att vara hur flummig som helst. Eftersom min dansskola var hippast i stan, började jag klä mig som en hipp flummis (måste ju leva varumärket).
Sedan blev jag mamma och tjock, vilket är det som jag oftast ser ut som: En tjock mamma-typ. Ibland försöker jag att se lite business ut. Det går sådär.
I vilket fall som helst går jag under smart-radarn.
Och jag är rätt nöjd med det.
Det betyder nämligen att jag inte blir placerad i det facket.
För smarta människor anses ofta vara asociala, petnoga och överlägsna. Det tycker jag känns ocharmigt.
I stället uppför jag mig så att jag ska upplevas som en direkt, rivig och glad person. Det blir bättre möten så.
Och nej, jag är inte intresserad av att gå med i någon intelligensklubb. Där samlas bara människor som vill bli definierade utifrån sin hjärna. Det vill inte jag.
Hjärnan är ett.
Hjärtat är ett.
Kroppen är en.
Anden är en.
Helhet är viktigt för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar