Så sa min dotter, 6 år gammal, efter tre veckor i skolan. I F-klass. Sonen, som går i fyran, har sagt det i åratal och det är riktigt svårt att få dit honom.
Båda två är mycket intelligenta, har lätt för sig, är mycket omtyckta av både lärare och elever.
Varför? frågade jag. Inget riktigt svar kom. Jag började luska. Till sist lyckades vi ringa in problemet:
– Det är mycket tråkigare än hemma!
Ja. För här hemma har vi mysigt, vi skrattar mycket, vi läser, vi spelar, vi gör projekt, vi pysslar, vi åker på utflykt, vi studerar, vi lär oss saker. Vår lilla familj trivs ihop.
Jag började förklara att man inte kan jämföra med hemma. Att skolan ändå är betydligt roligare än jobb. Att man måste göra en massa tråkiga saker för att kunna göra de där roliga...
Och där någonstans hejdade jag mig. Vad är det jag säger till mina barn?
"Det är skittråkigt att leva mest hela tiden, men om man har tur får man en stund över till det som är kul."
Det är ju nog för att driva vem som helst till självmord.
Livet suger, men det är vad som bjuds.
Är det vad jag vill förmedla till mina barn?
Nej. Jag lär dem att ändra på saker som är dåliga. Att känna efter, tänka efter och lösa problem.
Och varför går de i skolan egentligen? För att lära sig saker? Hm... Det gör man väl kanske, men det går att göra hemma. För att träffa andra barn? Jo, det är klart. Man måste väl lära sig att umgås med andra som är annorlunda en jag själv, för annars blir det så jobbigt senare. Eller blir det det? Kanske måste man inte formas in i den där mallen. Kanske kan man säga NEJ, till åtta-till-fem-slaveriet och sociala strata och grupptryck?
Det är klart att samhället tycker att skolplikt är viktigt. För samhället handlar det om att skola invånarna till lydiga myrmänniskor, som går upp på morgonen och gör sitt jobb snällt och skickar pengarna till staten.
Självklart!
Det är indoktrinering vi pratar om.
Utan denna, inget samhälle.
Lydiga små samhällsmedborgare ska vi bli. Och de som inte passar in, de som vägrar lyda, blir utstötta och klassade som "besvärliga".
Jag var en snäll skolflicka. Åtminstone på ytan. Jag hatade skolan rätt intensivt, men rasslade över alla uppgifter fort så att jag kunde få läsa min bänkbok. Jag läste alla böcker i hela Ösmo Bibliotek och hela skolbiblioteket. Alla. Några flera gånger. Då var det roligt! Att försvinna in i fantasivärlden var min möjlighet till flykt.
Alla barn har rätt att gå i skolan.
Varför då?
Är det verkligen så himla nödvändigt?
Läsa, skriva, räkna är ju bra att kunna, det håller jag med om. Men det kan man lära sig på flera sätt.
Skolan är en bra tillgång för de som har föräldrar som är analfabeter!
Och för de som vill fly hemifrån.
Jag tänker på barnen i Afrika, som springer runt i grupper och leker med pinnar och ett hjul. "Stackars barn, som inte får gå i skolan" har jag lärt mig att tänka. Men jag tänker om. De har samvaro, de har tillhörighet, de har roligt. Det är kanske inte fy skam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar