"VA, jag har inte internet. Då finns det ju INGENTING som jag kan göra."
Jo, så är det på våra arbetsplatser. Dokumenten ligger sparade digitalt på någon server. Inte har man dem lokalt i sin dator, inte. Alla måste ju kunna nå dem. Och mail, den vanligaste kommunikationskanalen. Hur klarar man sig utan?
På bussar och tåg, fik och gator, går folk omkring och plippar på sina smartphones. Appar, mail, meddelanden, spel... De tenderar att sluka oss.
I TV-soffan sitter vi idag med datorer i knät och telefoner under näsan och umgås via Facebook och spelar Word Feud. Det är vår vardag – och vi har vant oss snabbt.
Under semestern tog jag fram en kortlek och spelade Gin Rummy med min man. Med papperskort. Oerhört retro! Och skönt på något nostalgiskt vis. (Jo, vi hade faktiskt uppkoppling, men vi valde att göra annat.)
Samtidigt är den huvudsakliga delen av mänskligheten fortfarande inställd på att skaffa mat för dagen och överleva. I Indien tänker de på frön och skörd och hygien medan vi funderar på coola appar. Det här är nog den största klyfta jag kan föreställa mig! Mycket värre än när jag växte upp och det "bara" var pengarna som var skillnaden.
Vi lever i cyberkosmos. De lever i en by.
Vi Skypar med våra vänner. De kanske får träffa det bortadopterade barnet en gång om tjugo år, ifall de har tur.
Vi försörjer oss som bloggare. De försöker få riset att växa trots torkan.
Det är lätt hänt att man tror att världen är internet och förlorar sig i den. Det är ett trevligt ställe att vara på. Men jag tror att vi måste påminna oss om den där jordnära verkligheten emellanåt för att inte tappa fotfästet helt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar