Stresstålig? Inte jag.

Jag har ett förflutet som utbränd. Ett mörkt förflutet. Jag var inte sådär chict vidbränd, utan alldeles svartbränd och illaluktande.

Därför tål jag inte stress.
Och därför slår mitt stressystem på väldigt lätt.

Tyvärr slår det på alldeles ovanligt lätt i samband med resor. Att planera, packa, boka biljetter, hitta rätt tåg och leta upp rätt plats gör mig oerhört stressad. Så länge jag har god tid på mig, kan jag lugna mig, men blir det tidsbrist så är jag körd.

Härom dagen skulle jag ut och resa igen.
Jag skulle hämta ut biljett i en sån där automat och hade mitt bokningsnummer i mailen, som finns i telefonen. Tyvärr var det mailet helt borta när jag kom till automaten. Panik! Tänka tänka – finns nog i datorn! Öppna väska, ta fram dator, balansera dator på arm, starta, öppna mailprogram, hitta kod, knappa in fel kod, knappa in rätt kod, stänga av dator, packa ner dator, ta biljetter.

Stresspåslag. Puls på 160.

Andas djupt några gånger, går in i Pressbyrån. En liten, liten affär med små, små gångar. Rullar in väska, håller på att välta tidningsställ, parkerar väska, går bort till choklad, hittar favoritchokladen högst upp, hyllans plastkant går sönder, 40 chokladkakor regnar över mig och ner på golvet. Får hjälp av en vänlig, fnissande man.

Går till kassan för att betala. Plånbok i ryggsäcken, tar av den, ställer ner på golvet, plockar fram plånbok – när går tåget? – slår huvudet i den spetsiga diskkanten – aj som fan! – och vinglar vidare mot rullväskan. Ut mot perrong, bomöppning, vänta, över spår, på perrong – fel perrong? – läsa skyltar, ser inte min avgång, ser min avgång, rätt perrong, hittar rätt placering.
Puls på 180 och sur mjölksyresmak i munnen.

Herregud.
Hjärtat rusar, andningen är kort och ansträngd, jag är yr. Snart blir jag illamående, det vet jag.

Min kropp går in i fight-and-flight-reaction direkt av sådana situationer!
Men jobba mycket? Nej. Ingen fara. Ringa, skriva, ta beslut, planera – det är inga problem. Däremot passa tider, resa och hitta rätt = stoooort problem.

Kanske är det osäkerheten som triggar mig mest?
Att jag inte VET, att jag inte har kontroll.

Hm. Jag måste nog öva mig i att ha noll koll.
Tänker jag där jag sitter på tåget, med yrsel och halsbränna efter stressattacken emedan jag knaprar på min chokladkaka och hoppas att tåget är i tid till min anslutning.