I Sverige har vi haft allmän och öppen skola länge. 1842, tror jag att jag lärde mig (i skolan) att det började.
Då skulle alla barn lära sig läsa, skriva och räkna.
Senare utökades ambitionerna, och vårt nuvarande skolväsende växte fram.
Jag tänker tillbaka på min egen skolgång. Trots att jag var en väldigt skötsam och duktig elev, trivdes jag aldrig. Vad mera är: Jag satt av tiden. Skolan var något självklart och bra, men det var förjädra tråkigt. Långsamt, tjatigt, mycket väntan. Alla skulle "samla ihop sig" och vi som var snabba fick läsa bänkbok.
De som låg sist kände sig givetvis stressade av att alla väntade innan man fick gå vidare. Vi som låg först tyckte det var skittråkigt.
Det blev ju inte bra för någon!
Jag har tänkt på det där efteråt.
Problemet är ju varken pedagogiken, lärarna eller lärarnas utbildning – problemet är ju formen.
Varför ska alla ungar klämmas in i geografiskt orienterade grupper?
Det är ju helt absurt.
Och åldersindelningen känns också märklig.
Alla som är födda samma år ska gå ihop. Varför?
Det blir ju alltid ett enormt spann mellan den som är född först på året och den som är sist, men dessutom har ålder väldigt lite med mognad att göra.
Varför i all sin dar kan man inte dela upp elever efter mognad och intresse?
De barn som är mogna att starta läsa, kan väl bilda grupp.
De barn som hellre leker och agerar för att lära, kan jobba ihop.
Och de som behöver extra stöd kunde väl få vara tillsammans?
Det handlar ju om att möta intressen och behov.
Hur ska en stackars pedagog kunna göra det i en grupp på 25-30 elever, där spannet är enormt?
Och hur ska ungarna kunna acceptera varandra under dessa villkor?
Det behöver man ju aldrig göra på en arbetsplats eller i ett socialt umgänge senare i livet. Man söker sig ju till olika grupper, för att hitta andra som man trivs med. Inte fasen behöver man umgås med de som är längst ifrån en själv – än mindre samarbeta med dem.
Jag tror inte alls att det gör oss mer empatiska.
Tvärtom: Jag tror att det ökar klyftorna.
Man blir ju irriterad på de som är annorlunda, eftersom de drar gruppen åt olika håll.
Och så lär vi våra barn att lägga locket på sina känslor, eftersom det är enda sättet att stå ut i dessa splittrade sammanhang.
De enda som trivs är medelmåttorna, de som är mitt i den omtalade normalfördelningskurvan.
Och det är ur denna grupp vi rekryterar våra politiker.
Som sedan lagstiftar om en skola som fortsätter gynna medelmåttorna.
Det är en fin ordning.
Ett förtryck av de annorlunda.
Ju större grupper, desto mer konformitet krävs.
Det skapar inte nytänkande; varken genier, konstnärer eller entreprenörer.
För att inte tala om att vi tvingar mobbade barn att gå till skolan.
Det är helt galet, tycker jag.
Hade jag blivit illa hanterad på en arbetsplats, hade jag först försökt få rätsida på det. Om det inte hade fungerat, hade jag givetvis gått någon annan stans. Inte fasen hade jag gått tillbaka och tagit skit dag efter dag i alla fall!
Oerhört förminskande.
Tänk att vi låter barn göra det.
Och jag tänker: Vem mår bra i det här systemet?
De utagerande barnen? Nej.
De duktiga barnen? Nej.
De spännande, intelligenta, vilda, kreativa barnen? Nej.
Jag tror att det endast är de lagom som mår bra.
De lagom duktiga, lagom snabba, lagom skärpta, lagom medvetna barnen.
Jag kommer ihåg att jag själv satt i årskurs fyra och tänkte: Jahapp, nu är det bara fem plus tre år kvar.
Fem år av grundskolan, tre år gymnasium.
I tanken delade jag upp dessa år, eftersom jag trodde att det skulle bli lite bättre när man fick välja av intresse. (Vilket det också blev.)
Det var så livet såg ut: Man skulle härda ut och kämpa sig igenom de här åren. Det var inte roligt, inte lärorikt, inte spännande. Det var bara något man gjorde.
Usch.
Vilken start i livet!
Ibland när jag ser kampanjer för alla barns rätt till skolgång i utvecklingsländer, tänker jag: Varför?
Är det inte bara ännu ett förtryck: Det västerländska sättet att tänka ska prackas på alla?
Kanske kan barnen leka, lära genom att följa med vuxna, lära av livet lika väl?
Odla livshungern och nyfikenheten och lusten.
Så småningom kan de lära sig läsa.
När de är färdiga för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar