Man jobbar och sliter och kämpar och brinner för det som är viktigt. Ibland känns det som om det inte ger någon som helst utdelning.
Du vill så att det blöder, du ger allt du har – och ingenting verkar hända. Du kämpar i motförslut och undrar: Varför är det så jobbigt? Om det verkligen är detta jag ska göra, varför går det inte lättare?
Men så kommer den.
Bekräftelsen.
Och med ens känns all ansträngning som väl spenderad tid.
En annan skön känsla infinner sig:
Det känns som om du har hamnat rätt.
Det lilla tvivel som gnagde i ditt hjärta, den lilla djävulen på din axel som ifrågasatte din glöd och ditt engagemang, tystas.
Somliga människor behöver ingen bekräftelse.
De har en så stark personlig övertygelse att de bara kör.
Det beundrar jag. Själv är jag dock alldeles för ifrågasättande och skeptisk för att kunna lita så blint på mig själv. Och jag har tyvärr fortfarande väskorna packade med en rejäl dos självförnekelse och -förminskande.
Så jag behöver den där bekräftelsen.
Det kan räcka med ett ord, ett ögonkast, en kommentar.
Min oro lägger sig, jag andas frid och känner att jag fyller min plats på jorden.
Och det är gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar