Idag stod jag och strök en vit blus som jag köpte på förra årets sommarrea i en av de stora butikskedjorna. Jag mindes vad den kostade: 75 kr. Det är helt galet egentligen.
Hur kan kläder vara så billiga?
Jag tittade noga på den älskade blusen. Fint, tunt, strukturvävt tyg. Någon har plockat bomull, tvättat den och blekt den. En annan har låtit spinna den till tråd. En tredje har stoppat tråden i en vävmaskin och vävt tyget.
Sedan har någon sytt den.
5 stråveck på var sida fram. Stråveck! Vet du hur jobbigt det är att sy?
6 stråveck bak.
Inprovningar, snedställda ärmar - snyggt, men svårt.
Infälld, (hand?-)virkad spets både i nederkant och i ärmisättningen.
8 knappar med knapphål.
Krage (om än kina-), rynksöm vid ärmsluten, små manchetter, fållad i nerkant.
Jag tänker på hur många timmar som olika människor lagt ner på den här blusen. Hur mycket den har transporterats och hur många maskiner som har måst införskaffas och underhållas för att den skulle bli till. Och hur många mil den har transporterats. Sedan har den packats upp och hängts i ett varuhus där det jobbar en massa människor och finns värme och belysning.
Det är ju helt absurt att jag kan köpa den för 75 kr!
Den här klädkedjan får ju antagligen sina kostnader täckta för de pengarna – åtminstone inköpspris + frakt.
Då måste det ju vara alla i tillverkningen som får dålig förtjänst.
Alltid.
Även för de kläder som säljs till fullpris.
Jag tycker faktiskt att det är lite otäckt.
Hur kan vi värdera andras arbete så lågt?
Skulle jag ha köpt tyg och sytt den själv, hade tyget för det första kostat åtminstone 150 kr. Sedan skulle det nog tagit mig 8-10 timmar att sy skjortan! Och då räknar jag inte in virkandet av spetsen.
Nej, något är fel när det är så billigt.
Och eftersom jag verkligen gillar min blus, sänder jag en tacksamhetens tanke till de som har jobbat med den. Kärlek! Det har ni gjort bra.
Jag hoppas att ni har mat till era barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar