Bibehållen värdighet

När jag pratar med sjukskrivna så är historierna många, men ofta har de en sak gemensamt:
De upplever det svårt att behålla sin värdighet.

Vi är så inprogrammerade att jobb/prestation är en förutsättning för värde, att vi tappar tron på oss själva när vi inte jobbar. Då känns det som att vi ligger samhället till last och bara sjåpar oss.

Oavsett hur sjuka vi är.

Jag kommer ihåg det där. Och alla märkliga människor man mötte i systemen! Nej, inte andra patienter: Jag tänker på personal inom Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården...
Jag tänker på läkaren jag gick till i ett år, som berättade om sig själv i 40 minuter och skrev ut ett läkarintyg till mig de sista fem. Nej, han frågade aldrig hur jag mådde. Nej, han kom inte med ett enda förslag till behandling. Det kändes som slöseri med tid, och väldigt förminskande.
Så för att motverka det, började jag att ta med fika.
När han började prata om studietiden i Lund, om sina barn, om sina hundar, då packade jag upp min termos med kaffe och tog fram en kaka.
Så satt jag där och lyssnade på honom medan jag fikade.

Det kändes ok.

Av någon annan läkare blev jag erbjuden att gå någon meningslös kurs för att bekämpa social fobi. Jag, social fobi? Slutmomentet skulle vara att gå in i en affär och be om något. HA! Det kunde jag göra när som helst. "Men jag har ju inte social fobi – jag är bara utmattad", sa jag. "Men det här är vad vi har att erbjuda", sa läkaren.

Jag gick inte. Det var under min värdighet. Låtsas vara fobiker för att få sitta i grupp och vräka ur sig och måla tavlor om sin ångest? För tusentals skattekronor? Nej, det vägrade jag.

En man berättade för mig om att han var tvungen att delta i något arbetsmarknadsprogram, där man talade till vuxna människor som om de vore förståndshandikappade. Till slut skrek han: "Jag har panikångest, jag är inte dum i huvudet!"

När ska vi sluta behandla sjuka människor som mindre värda?
När ska vi förstå att det går upp och ner i livet?
När ska vi inse att vi ibland måste krascha för att kunna starta om och utvecklas?

En sjukdom är en process. Den börjar någonstans och i bästa fall slutar den någonstans. Eller så lär man sig att leva med den, skapar drägliga förhållanden för en tillvaro med den.
Ibland tar det kort tid, ibland längre.
Det bästa vi kan göra är att stanna i den och göra det bästa vi kan av tiden. Det lär vi oss mest av.